Att förstå Natasja

Att förstå Natasja

Vissa böcker läser jag om och om igen, med fem – tio års mellanrum. Varje gång jag läser speglas det lästa i min egen sakta ökande livserfarenhet och så hittar jag ständigt nya funderingar och synvinklar i dem. Det säger sig självt att det inte är så många verk som tål sådan behandling. Ett av dem är Tolstojs Krig och fred.

Min pappa älskade den boken och sade en gång, när jag var i sextonårsåldern att man nog måste vara vuxen för att kunna uppskatta den. Något mera utmanande kunde han inte ha sagt- jag började omedlbart läsa den – och så tonåring jag var fastnade jag direkt; jag läste dag och natt, på rasterna i skolan, på bussen till landet, medan jag borstade tänderna, oavbrutet.

Sedan har jag då läst om de tre tjocka böckerna gång på gång; varje gång med litet olika tankar. Då, som sextonåring, fascinerades jag mest av kärlekssagan mellan Natasja och furst Andrej och var djupt förälskad i fursten. När jag läste den sisådär sju år senare studerade jag historia och var mest fascinerad av skildringarna av militären och kriget, även om jag fortfarande blev djupt gripen och sörjde stort när Andrej tappade all livslust och dog. Pierre var då ett uselt substitut för stackars Natasja, tyckte jag.

En senare läsning satte det sociala och politiska spelet i centrum och nu senast, i vintras, blev jag mest fascinerad av det ryska. Jag vet föga om hur det ryska livet gestaltar sig och hur det ryska temperamentet uttrycker sig – allt jag vet kommer av böcker. Men när jag denna gång läste om Pierre (som blir mer sympatisk ju äldre jag blir) och alla andra slog det mig att detta verkade så oerhört ryskt - som jag tänker mig det -  så känslostarkt, så intensivt, så fullt av mörkaste grubblerier och överdådigaste munterhet.

Ibland serverar livet en intressanta kopplingar. Just som jag hade läst färdigt råkade jag gå förbi ett antikvariet som för det facila priset av 3 euro sålde en bok av Orlando Figes, med titen Natasja´s Dance. Jag gissade att det var ”min” Natasja det var frågan om och hade rätt. Mycket fascinerad läste jag en lärd och välskriven skildring av hur den ryska kulturen har utvecklat sig – om det ”europeiska” St Petersburg och det ”gammalryska” Moskva, om 1700-talsaristokrater som bara talade franska och 1800-tals magnater som fyllde sina hus med folkliga handarbeten och möbler.

Det var hur intressant som helst och svarade på många frågor om varför det ryska känns, skrivs och låter som det gör. Nästa gång jag läser Krig och fred skall jag minnas vad jag läste i Figes bok. Men å andra sidan är det antagligen något alldeles annat som fångar min uppmärksamhet då. Skall bli intressant att se vad...

Hälsosam omruskning

Första semesterboken var i år del ett av den av Jan Guillous planerade, ”romanen om 1900-talet” som det litet storvulet heter i baksidestexten. Brobyggarna heter den första, tjocka, och synnerligen fängslande första boken. Guillou kan,som känt, berätta en historia och här är en mustig och fängslande en.

Eller egentligen flera eftersom det handlar om en brödraskara på tre, tekniskt ovanligt begåvade, norska pojkar som på vindlande vägar hamnar i olika delar av världen – en bygger järnväg över Hardangervidda, en gör samma sak i Tyska östafrika och en försvinner mot tills vidare okända öden med sin partner, en engelsk lord (total chock för bröderna förstås, under tidigt 1900-tal).

Läsningen gav mig många nya insikter och påminde mig än en gång om hur mycken mänsklig möda, både fysisk och intellektuell,som ligger bakom så mycket av det vi tar för givet. Vilka oerhörda företag järnvägsbyggena var, till exempel. Hur många människor som har fått sätta liv och hälsa till för att andra skall ta sig snabbt och bekvämt från plats till plats – men under så olika förhållanden. I den obarmhärtiga fjällvärlden i Norge byggdes den så kallade Bergen-banan av norrmän och svenskar, under svåra förhållanden, men med hyggliga löner och respekt för människoliv.

Inte så i USA, den stora frihetens land, där den transkontinentala järnvägen byggdes av kinesiska immigranter. De betalades usla löner och tvingades använda det billigare,men så mycket farligare nitroglycerinet, medan både norrmännen och tyskarna kostade på sig den dyrare och tryggare dynamiten.

Mörka punkter i USAs historia finns det ju många av; det som är mera överraskande är de ljusa punkterna i Tysklands. Historien skrivs ju av vinnarna och vi har haft för vana att skylla allt ont som hände under första hälften av 1900-talet på tyskarna. När det gäller ansvaret för första världskriget är dethär en sanning med betydlig modifikation – krigsiver och chauvinism fanns det nog i lika hög grad i Storbrittannien och Frankrike under seklets första decennier. Efter andra världskrigets tyska vanvett har det varit svårt att se riktigt klart på det tyska.

Därför är det hälsosamt omskakande att läsa Jan Guillous bok, där persektivet inte är det vanliga. En av bröderna bygger alltså järnväg i en av de få tyska kolonierna i Afrika. Han förundras storligen över hur illa engelsmännen behandlar de av dem underkuvade folken både i de afrikanska kolonierna och i Indien. För att nu inte tala om belgarna och särskilt kung Leopold som orsakade sex miljoner (sic!!) kongolesers död under sin tid som oinskränkt härskare över det som då kallades belgiska Kongo.Om den monstruösa perioden talas det sällan, eftersom Belgien hörde till Nazitysklands offer och alltså sedan till de segrande.

Om man får tro Guillou var tyskarna betydligt bättre, mänskligare och mindre rasistiska som kolonialherrar än de andra europeiska staterna. Och trettio år senare började tyska skurkpolitiker systematisk utrota en ras.... Svårt att förstå, men det visar ju bara att verkligheten sällan är enkel eller förutsägbar.

Nyttigt att tänka på ger alltså Guillous bok. Också en påminnelse om hur otroligt mycket som har hänt under drygt hundra år – en teknologisk utveckling som en och annan kunde drömma, men få ens ha den minsta uppfattning, om vid förra sekelskiftet. Då många faktiskt optimistiskt tänkte sig att mänskligheten tack vare alla naturvetenskapliga framsteg snart skulle ha avskaffat kriget...

Jag väntar med spänning på del två!

Sympathy for the Underdog??

Nu har det gått en vecka sedan EM i fotboll avslutades. En vecka av sommarsol, fåglalåt och blomdoft, (och regn..) och tid att fundera över ett och annat, t.ex. de nyss begångna mästerskapen.Ur min synpunkt var tajmningen perfekt – kalla junikvällar passade det förträffligt att efter jobbet och tappra försök att  njuta utomhusliv retirera till soffan och bli underhållen av skickliga spelare.

Mitt favoritlag Spanien spelade, som väntat, fantastiskt bra, rena fröjden att titta för det mesta. Litet sörjde jag över att Tyskland,som  jag lärt mig att tycka om, föll ut vid semifinal, men å andra sidan var det roligt att se Italien överraska. Vad som helst kan hända i fotboll.. Utom att Spanien förlorar, så är det just nu. Jag som är ny i fotbollsdiggarskaran blir riktigt lycklig av att se dem spela, men det verkar ju som om andra, äldre entusiaster, tycker som jag.

Det som däremot inte var så roligt var att iaktta en del av publiken. Jag tycker så illa om det att man visslar och buar åt motståndarlaget. Litet naiv som jag är tycker jag att fotboll och all idrott främst av allt borde vara en lek och att man oberoende av vem man favoriserar borde kunna beundra skickliga insatser på plan. Men det är väl ett helt föråldrat synsätt. Det tycks mig ibland som om fotboll och andra lagsporter tycks vara ett substitut för riktiga kamper, på liv och död, för krig.

Och det är en nedslående tanke. Är vi människor så aggressiva att vi måste få utlopp för ilska, förakt och andra mindre attraktiva känslor om inte annat så på fotbollsläktaren? Kanske det – bättre är det ju att man låter elva ställföreträdande agera ut aggressionen än att man går och dorvar till någon själv. Men roligt är det inte, nej. Och det som jag har tyckt att är så trevligt hos engelsmännen, sympathy for the underdog, tycks vara på utdöende.

Vilket inte förringar min glädje över att se fotboll i världsklass!! Kanske borde jag moraliskt indignerad vända tyggen åt hela spektaklet, men nej... Någon vis (?) man har sagt ”Det finns de som tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra er att det är långt viktigare än så.” Vad återstår att säga...??

Varför inte Guggenheim?

Nu har då beslutet fattats; inget Guggenheim-museum till Helsingfors. Jag, som inte har trott på projektet, är ju förstås glad. Andra är besvikna - rentav så besvikna att de anklagar dem som motsatte sig byggandet av museet för att vara gammalmodiga, trångsynta och i alltför hög grad påverkade av 70-talets negativa inställning till den amerikanska kulturhegemonin.

Det har fått mig att fundera en del på varför  många, i likhet med mig, är så negativt inställda. Helt klart är förstås att det finns goda sakskäl till att vara skeptisk; eftersom jag arbetar på Saktudden vet jag att det ur logistisk synpunkt är helt orealistiskt att planera ett (förhoppningsvis) välbesökt museum här. Redan nu kan den smala bron över till Salutorgssidan vara en veritabel flaskhals. Plus att det är svårt att tänka sig en byggnad som skulle göra stadspanoramat nere vid Salutorget rättvisa. Alldeles tillräckligt plågsamt är det redan att titta på den vita Aalto-lådan som är så malplacerad en byggnad kan bli.

Och sedan förstås det ekonomiska - varför förbinda staden till att betala en hel massa pengar för att bygga ett nytt konstmuseum i en stad där det faktiskt finns en hel del sedan tidigare! Skulle det faktiskt lyckas att få privat finansiering för projektet så varsågod för min del, bara det inte sker på Skatudden. Men är ett "franchise-museum" verkligen det som vi helsingforsare mest behöver just nu? När det finns så väldigt mycket annat som ropar efter resurser? Det tycker inte jag. Och inte tror jag att det skulle bli några strida strömmar av turister hit tack vare ett Guggenheim-museum, sådana finns ju på annat håll.

Men sedan finns en ytterligare aspekt som jag tror att spelar in, åtminstone vet jag att det stämmer in på mig. Guggenheim skulle med största antagligen kosta oss för mycket, men ändå ganska litet jämfört t.ex. med de summor som nu går åt för att reda upp följderna av metro-eländet, där det tydligen funnits massiv inkompetens både bland beslutsfattare och verkställande. Men sådant är väldigt svårt att greppa och svårt för en oinitierad att protestera mot. Vem skall man vända sig till och hur?

Samma sak gäller för många andra projekt (skolfusionerna i Hfors som strålande exempel) och institutioner som sköts illa. Men ofta känner åtminstone jag mig fullständigt maktlös. Med Guggenheim-projektet hade jag för en gångs skull en känsla av att det KAN vara möjligt att protestera; det var relativt lätt att urskilja vad som lät vettigt och vad som lät mindre intelligent eller renatv dubiöst. Och det var, tack vare bland annat sociala medier, lätt att säga ifrån.

Kultur och konst kan "användas" på  många sätt. I bästa fall kan musik, bildkonst, teater osv ge oss vanliga dödliga stora upplevelser som inverkar på vårt sätt att se världen och hjälper oss att förstå oss själva och varandra bättre. I sämsta fall används konst som ett sätt att skryta med sig själv, den egna gruppen eller det egna samhället, inte alls ovanligt. Mycket gott har kommit av också den senare formen, tänk bara på all underbar italiensk renässanskonst, beställd av maktlystna mecenater. Men skrytandet skall ske på den skrytandes egen bekostnad. Anser jag.

Från avantgarde till kliché

När Joseph Conrad år 1907 publicerade sin The Secret Agent blev hans berättargrepp mycket uppmärksammat. Då var det nytt att i en roman blanda om olika tidsplan och olika berättarperspektiv. Conrad har fått mängder av efterföljare, ja det som var nytt och fräscht 1907 är nu en alldeles vanlig och ofta använd teknik.

Den används med varierande framgång, tycker jag. Särskilt i deckarlitteraturen är det tacksamt att hoppa fram och tillbaka i tiden för att uppnå ökad spänning – och vilken deckarfantast har nu inte (för) ofta stött på gärningsmannens/kvinnans tankar eller dagboksanteckningar insprängda mellan bokens kapitel. Ibland till stor effekt, men ibland tycker jag att det blir ett ganska billigt sätt att konstruera historien.

Nyligen läste jag två böcker med just livligt växlande mellan tidsplan och perspektiv. En av dem tyckte jag mycket om , berättargreppet gav verkligen laddning åt en kanske inte så märkvärdig, men fängslande berättelse om den danska kvinna Luccas liv (av Jens Christian Gröndahl, ny och trevlig bekantskap). Strax därpå läste jag Håkan Nessers Himmel över London och blev besviken. Nesser-fan som jag är grep jag mig boken an med iver, men lämnade den med en känsla av att på något sätt ha blivit lurad.

Som sagt längtar jag ibland efter romaner där författaren rakt upp och ner berättar en bra historia – och visst finns det ju sådana! Å andra sidan är det nog så roligt när en författare lyckas med konststycket att verkligen variera berättarröst och tid. Perfekta exemplet: Louis de Bernières Birds without Wings. Läs! Särskilt som den berättar om viktiga skeenden som är mycket litet kända,  turbulensen i Anatolien under och efter första världskriget.

http://www.nesser.se/

http://www.wwd.se/Forfattare/Forfattarpresentationssida/?personId=16555

http://en.wikipedia.org/wiki/Louis_de_Berni%C3%A8res

Alltid på en söndag!

Känner du Vassilis Bolonassos? Eller jag borde kanske fråga om du har hört honom. Tidigare kunde jag bara lyssna på hans program i Sveriges radios P2 under besök i Sverige eller Österbotten. Men nu, tack vare nätet och SRs motsvarighet till Arenan kan jag, om jag så vill, lyssna vilken dag jag som helst, var som helst. Till programmet Alltid på en söndag.

Den lärde och trevlige musikologen Bolonassos får faktiskt tala om och spela musik från Haydn och bakåt i två hela förmiddagstimmar - otroligt och underbart i dessa av suttifieringen förbannade tider. Bolonassos inleder alltid med att önska mig (och alla andra lyssnare förstås) varmt välkommen till programmet, och avslutar med att tacka för uppmärksamheten och berätta om den avslutande Bach-kantaten. För med Bach avslutas det Alltid på en söndag.

Däremellan presenterar Bolonassos på felfri och vacker svenska, men med angenäm grekisk accent, musik från 1000-talet till tidigt 1700-tal. För ett tag sedan spelade han för oss, sina "hedersgäster" ny och alldeles fascinerande musik - ambrosianska hymner från 1000-talet, där östkyrkans grekiska melismer samsas med västkyrkans gregorianik på latin. Det blev härliga kontraster och de två traditionernas särart och speciella skönhet blev väldigt tydliga när de såhär turades om. Så synd att någon katolsk kyrkobyråkrat på 1100-talet tyckte att man minsann inte kunde sjunga den ogudaktiga grekisk-ortodoxa kyrkans troparier jämsides med den enda sanna katolska kyrkans antifoner! Tänk om de båda kyrkornas traditioner hade fått berika varandra ännu mer - hur skulle då månne vår västerländska musik låta?

Det hör tll det ovetbara. Men tack vare Bolonassos har jag och många andra fått en inblick i något alldeles annorlunda. Jag får bara innerlgt hoppas att ingen tråkig byråkrat på SR får för sig att det minsann inte går att ha såhär långa program om något så underligt som "klassisk musik".. För säkerhets skull har jag gått med i Vassilis fb-grupp!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2522&artikel=5037123