Igår var jag gladare än vanligt över att jag i denna mogna ålder har upptäckt fotbollen! Napoli spelade mot Chelsea och det var en fest! Chelsea BORDE ha vunnit; gamla traditioner, stora stjärnor som Didier Drogba, massor med inösta pengar i laget. Napoli borde rimligtvis ha förlorat. Men si nej! För att använda en riktigt sliten kliché: de italienska gioccatori spelade med stooort hjärta.
Och jag är, som sagt, glad över att ha hittat ännu en sak här i världen att fascineras av. Mitt tillvänjande till fotbollen gick ganska snabbt när jag väl en gång satte mig ner med en kär, fotbollälskande människa och fick reglerna förklarade för mig. Så nu kan jag uppskatta när t.ex. gårkvällens häftiga anfallspar, Lavezzi och Cavani, spurtade mot mål, snabba, påpassliga, jättebra på att hålla boll. Och vilket härligt passningsspel. Wow!
Chelseas spelare tycktes mig litet som legionärer, ärrade veteraner som gör sitt jobb kompetent, men utan större inlevelse. Neapolitanarna hade jätteroligt på plan och var sugna på att vinna. Och det gjorde de, utan en enda internationell storstjärna i sina led. Roligt, roligt tycker då jag som smittats av engelsmännens ”sympathy for the underdog”...
http://www.svenskafans.com/italien/Napoli-Chelsea-3-1-anfallarna-leverade-435463.aspx?tnl336Click=start&tnl336Tab=ArtPop
