Från avantgarde till kliché

När Joseph Conrad år 1907 publicerade sin The Secret Agent blev hans berättargrepp mycket uppmärksammat. Då var det nytt att i en roman blanda om olika tidsplan och olika berättarperspektiv. Conrad har fått mängder av efterföljare, ja det som var nytt och fräscht 1907 är nu en alldeles vanlig och ofta använd teknik.

Den används med varierande framgång, tycker jag. Särskilt i deckarlitteraturen är det tacksamt att hoppa fram och tillbaka i tiden för att uppnå ökad spänning – och vilken deckarfantast har nu inte (för) ofta stött på gärningsmannens/kvinnans tankar eller dagboksanteckningar insprängda mellan bokens kapitel. Ibland till stor effekt, men ibland tycker jag att det blir ett ganska billigt sätt att konstruera historien.

Nyligen läste jag två böcker med just livligt växlande mellan tidsplan och perspektiv. En av dem tyckte jag mycket om , berättargreppet gav verkligen laddning åt en kanske inte så märkvärdig, men fängslande berättelse om den danska kvinna Luccas liv (av Jens Christian Gröndahl, ny och trevlig bekantskap). Strax därpå läste jag Håkan Nessers Himmel över London och blev besviken. Nesser-fan som jag är grep jag mig boken an med iver, men lämnade den med en känsla av att på något sätt ha blivit lurad.

Som sagt längtar jag ibland efter romaner där författaren rakt upp och ner berättar en bra historia – och visst finns det ju sådana! Å andra sidan är det nog så roligt när en författare lyckas med konststycket att verkligen variera berättarröst och tid. Perfekta exemplet: Louis de Bernières Birds without Wings. Läs! Särskilt som den berättar om viktiga skeenden som är mycket litet kända,  turbulensen i Anatolien under och efter första världskriget.

http://www.nesser.se/

http://www.wwd.se/Forfattare/Forfattarpresentationssida/?personId=16555

http://en.wikipedia.org/wiki/Louis_de_Berni%C3%A8res

Sic transit....

Inte visste jag att han var en av de absolut mest inflytelsrika författarna under de första decennierna av 1900-talet. Visst kände jag ju till att en del av hans romaner var sin tids science fiction som på ett märkligt sätt förebådade vad som komma skulle, t.ex.inom krigsteknologin. Men inte så mycket mer - förrän jag läste David Lodges biografiska roman A Man of Parts. En underhållande och välskriven bok, som man kan vänta sig av Lodge (mmm, vilket lättflytande och vackert språk, att läsa hans texter är som att äta mjuk, men smakrik glass), som ger en fascinerande bild av H G Wells.

Wells skrev alltså en respektingivande mängd romaner; de flesta publicerades först som följetonger i olika tidningar, som seden var ännu på den tiden. De mest spektakulära är hans framtidsvisionära romaner, mest berömd av dem War of the Worlds. Men (och det hade jag ingen aaaning om) han var en ivrig och stridbar medlem av Fabian society och ville förändra det engelska samhället till större ekonomisk och social rättvisa. Och när det gällde det sexuella var han radikal, så till den grad att han emellanåt blev utfrusen ur de litterära och konstnärliga kretsarna. Han predikade kvinnans rättigheter och fri kärlek och levde som han lärde. Inte så populärt före första världskriget, nej.

Intressant, som sagt. Också på det sättet att det igen gav anledning till funderingar kring vad som blir kvar, vad som framtiden kommer att sätta värde på. Jag studerade litteratur, med särskid inriktning på anglosaxisk, vid ÅA. Inte en enda av H G Wells romaner fanns på våra läslistor - detta på sin tid så oerhört framgångsrika författarskap nämndes knappt med ett ord. Visst läses han ännu av speciellt science fiction-vänner, men ändå. Sic transit gloria mundi..Hans samtida Henry James, som aldrig nådde popularitet i större läsekretsar, har av eftervärlden upphöjts till en av De Stora i litteraturen.

Hur månne det går med dagens jättar? Om vi tänker i finlandssvenska banor - kommer Kjell Westö, Ulla-Lena Lundberg, Lars Sund att betraktas som klassiker som läses av generation efter generation`? Eller kommer det att vara någon helt annan som talar till kommande tiders läsare och fascinerar litteraturvetare på 2060-taket? Vem vet?

http://www.guardian.co.uk/books/2011/apr/10/man-parts-david-lodge-review