Varför inte Guggenheim?

Nu har då beslutet fattats; inget Guggenheim-museum till Helsingfors. Jag, som inte har trott på projektet, är ju förstås glad. Andra är besvikna - rentav så besvikna att de anklagar dem som motsatte sig byggandet av museet för att vara gammalmodiga, trångsynta och i alltför hög grad påverkade av 70-talets negativa inställning till den amerikanska kulturhegemonin.

Det har fått mig att fundera en del på varför  många, i likhet med mig, är så negativt inställda. Helt klart är förstås att det finns goda sakskäl till att vara skeptisk; eftersom jag arbetar på Saktudden vet jag att det ur logistisk synpunkt är helt orealistiskt att planera ett (förhoppningsvis) välbesökt museum här. Redan nu kan den smala bron över till Salutorgssidan vara en veritabel flaskhals. Plus att det är svårt att tänka sig en byggnad som skulle göra stadspanoramat nere vid Salutorget rättvisa. Alldeles tillräckligt plågsamt är det redan att titta på den vita Aalto-lådan som är så malplacerad en byggnad kan bli.

Och sedan förstås det ekonomiska - varför förbinda staden till att betala en hel massa pengar för att bygga ett nytt konstmuseum i en stad där det faktiskt finns en hel del sedan tidigare! Skulle det faktiskt lyckas att få privat finansiering för projektet så varsågod för min del, bara det inte sker på Skatudden. Men är ett "franchise-museum" verkligen det som vi helsingforsare mest behöver just nu? När det finns så väldigt mycket annat som ropar efter resurser? Det tycker inte jag. Och inte tror jag att det skulle bli några strida strömmar av turister hit tack vare ett Guggenheim-museum, sådana finns ju på annat håll.

Men sedan finns en ytterligare aspekt som jag tror att spelar in, åtminstone vet jag att det stämmer in på mig. Guggenheim skulle med största antagligen kosta oss för mycket, men ändå ganska litet jämfört t.ex. med de summor som nu går åt för att reda upp följderna av metro-eländet, där det tydligen funnits massiv inkompetens både bland beslutsfattare och verkställande. Men sådant är väldigt svårt att greppa och svårt för en oinitierad att protestera mot. Vem skall man vända sig till och hur?

Samma sak gäller för många andra projekt (skolfusionerna i Hfors som strålande exempel) och institutioner som sköts illa. Men ofta känner åtminstone jag mig fullständigt maktlös. Med Guggenheim-projektet hade jag för en gångs skull en känsla av att det KAN vara möjligt att protestera; det var relativt lätt att urskilja vad som lät vettigt och vad som lät mindre intelligent eller renatv dubiöst. Och det var, tack vare bland annat sociala medier, lätt att säga ifrån.

Kultur och konst kan "användas" på  många sätt. I bästa fall kan musik, bildkonst, teater osv ge oss vanliga dödliga stora upplevelser som inverkar på vårt sätt att se världen och hjälper oss att förstå oss själva och varandra bättre. I sämsta fall används konst som ett sätt att skryta med sig själv, den egna gruppen eller det egna samhället, inte alls ovanligt. Mycket gott har kommit av också den senare formen, tänk bara på all underbar italiensk renässanskonst, beställd av maktlystna mecenater. Men skrytandet skall ske på den skrytandes egen bekostnad. Anser jag.

Från avantgarde till kliché

När Joseph Conrad år 1907 publicerade sin The Secret Agent blev hans berättargrepp mycket uppmärksammat. Då var det nytt att i en roman blanda om olika tidsplan och olika berättarperspektiv. Conrad har fått mängder av efterföljare, ja det som var nytt och fräscht 1907 är nu en alldeles vanlig och ofta använd teknik.

Den används med varierande framgång, tycker jag. Särskilt i deckarlitteraturen är det tacksamt att hoppa fram och tillbaka i tiden för att uppnå ökad spänning – och vilken deckarfantast har nu inte (för) ofta stött på gärningsmannens/kvinnans tankar eller dagboksanteckningar insprängda mellan bokens kapitel. Ibland till stor effekt, men ibland tycker jag att det blir ett ganska billigt sätt att konstruera historien.

Nyligen läste jag två böcker med just livligt växlande mellan tidsplan och perspektiv. En av dem tyckte jag mycket om , berättargreppet gav verkligen laddning åt en kanske inte så märkvärdig, men fängslande berättelse om den danska kvinna Luccas liv (av Jens Christian Gröndahl, ny och trevlig bekantskap). Strax därpå läste jag Håkan Nessers Himmel över London och blev besviken. Nesser-fan som jag är grep jag mig boken an med iver, men lämnade den med en känsla av att på något sätt ha blivit lurad.

Som sagt längtar jag ibland efter romaner där författaren rakt upp och ner berättar en bra historia – och visst finns det ju sådana! Å andra sidan är det nog så roligt när en författare lyckas med konststycket att verkligen variera berättarröst och tid. Perfekta exemplet: Louis de Bernières Birds without Wings. Läs! Särskilt som den berättar om viktiga skeenden som är mycket litet kända,  turbulensen i Anatolien under och efter första världskriget.

http://www.nesser.se/

http://www.wwd.se/Forfattare/Forfattarpresentationssida/?personId=16555

http://en.wikipedia.org/wiki/Louis_de_Berni%C3%A8res

Alltid på en söndag!

Känner du Vassilis Bolonassos? Eller jag borde kanske fråga om du har hört honom. Tidigare kunde jag bara lyssna på hans program i Sveriges radios P2 under besök i Sverige eller Österbotten. Men nu, tack vare nätet och SRs motsvarighet till Arenan kan jag, om jag så vill, lyssna vilken dag jag som helst, var som helst. Till programmet Alltid på en söndag.

Den lärde och trevlige musikologen Bolonassos får faktiskt tala om och spela musik från Haydn och bakåt i två hela förmiddagstimmar - otroligt och underbart i dessa av suttifieringen förbannade tider. Bolonassos inleder alltid med att önska mig (och alla andra lyssnare förstås) varmt välkommen till programmet, och avslutar med att tacka för uppmärksamheten och berätta om den avslutande Bach-kantaten. För med Bach avslutas det Alltid på en söndag.

Däremellan presenterar Bolonassos på felfri och vacker svenska, men med angenäm grekisk accent, musik från 1000-talet till tidigt 1700-tal. För ett tag sedan spelade han för oss, sina "hedersgäster" ny och alldeles fascinerande musik - ambrosianska hymner från 1000-talet, där östkyrkans grekiska melismer samsas med västkyrkans gregorianik på latin. Det blev härliga kontraster och de två traditionernas särart och speciella skönhet blev väldigt tydliga när de såhär turades om. Så synd att någon katolsk kyrkobyråkrat på 1100-talet tyckte att man minsann inte kunde sjunga den ogudaktiga grekisk-ortodoxa kyrkans troparier jämsides med den enda sanna katolska kyrkans antifoner! Tänk om de båda kyrkornas traditioner hade fått berika varandra ännu mer - hur skulle då månne vår västerländska musik låta?

Det hör tll det ovetbara. Men tack vare Bolonassos har jag och många andra fått en inblick i något alldeles annorlunda. Jag får bara innerlgt hoppas att ingen tråkig byråkrat på SR får för sig att det minsann inte går att ha såhär långa program om något så underligt som "klassisk musik".. För säkerhets skull har jag gått med i Vassilis fb-grupp!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2522&artikel=5037123

Rom!! Underbara kyrkor del 2

Det är uppfriskande och intressant att läsa gamla teologer, alltså riktigt gamla. De tidigaste kyrkofäderna och teologerna som närmade sig evangelierna med sin grekiska bildning som bas och helt utan alla de senare uttolkningar, omtolkningar och intolkningar som vi senare tiders barn har begåvats och betungats med.

Uppfriskande och annorlunda är det också att gå in i kyrkor som har kvar sina utsmyckningar från de tidigaste kristna tiderna. Under mitt senaste besök i Rom åkte vi genom vårvarma gator förbi Stazione Termini längs Via Nomentana till de båda kyrkorna som står precis bredvid varandra, S Agnese fuori le Mura och S Costanza (byggd i början av 300-talet).

I S Agnese pågick en mässa, så vi styrde stegen till S Costanza, som man kan turista i en söndag, eftersom den inte är i regelbundet bruk. Kyrkan är alldeles rund och arkitektoniskt är den helt och hållet romersk, i betydelsen antikt romersk. Från början var den ett mausoleum, alltså ett gravmonument. Inuti är den en källa till förundran; en rad dubbla korintiska pelare cirklar altaret på mitten och  korgångarnas tak är helt täckta av mosaiker. De avbildar blommor, blad och vindruvsklasar, fiskar och fåglar och på några ställen vardagliga människor i vardagliga sysslor; med oxvagnar som forslar druvor till stora kar där glada människor trampar dem till vin. Allt annat än andaktsfullt, men glatt och livsbejakande. Och väldigt vackert!

Två halvkupoler finns uppe i taket; där är mosaikerna mera vad man kunde vänta sig i en kyrka; den uppståndne Kristus visar sig i makt och härlighet, ger Petrus både nyckeln till himmelriket och lagen, representerad av en bokrulle.

Inte ett enda kors någonstans! Vilket förstås gör att jag känner mig litet vilsen samtidigt som jag njuter av mosaikernas stora skönhet. Och påminns så starkt om Ignatios av Antiokia, Ireneus av Lyon och Clemens av Alexandria. Samma blandning av gammalt grekiskt-romerskt och nytt, spirande kristet. Och jag kan inte låta bli att undra om det var enklare, eller ännu svårare, att vara en tänkande kristen då??

Att försöka förstå varandra

Hur i all världen skall vi kunna förstå varandra, vi människor? Alltsomoftast tänker jag just det; tycker att vi tänker och resonerar på så oerhört många olika sätt i olika länder och kulturer och religioner. Ibland blir jag lätt förvivlad.

Och så blir jag då glad varje gång jag märker att någon gör ärliga försök att bidra till en förståelse. Nu senast då jag läste en bok av engelske författaren Michael Arditti, The Enemy of the Good. I den beskrivs en räcka händelser (medges att en del av dem känns aningen konstruerade) ur fem mycket olika personers synvinklar. Där är den åldrande biskopen som för länge sedan tappat sin tro på Gud, men däremot tror på kyrkan. Hans son, den varmt kristna homosexuelle bildkonstnären, och hans hustru, judinna och koncentrationslägeröverlevande och övertygad ateist. Och dottern som börjar undersöka sina rötter på mödernet och till slut finner sin tro och livsstil inom den strängt ortodoxa chassidiska judendomen.

Ja, som sagt, litet väl mycket för en familj, kanske. Men om man ursäktar det så bjuder boken på något så ovanligt som ett försök att utan att döma förstå personernas bevekelsegrunder och övertygelser. Ingen har "rätt", ingen har "fel" - Arditti anstränger sig för att låta de olika personligheterna komma till tals, utan att utmåla någon som mera sympatisk, klok eller, för den delen,  naiv än den andra. Han tar alla sina personer på allvar.

Och det känns gott! Ingen varken demonisering eller infantilisering av någon. Också mindre goda handlingar blir, om inte förlåtliga, så förståeliga. Och även om jag inte alls håller med om maximen "att förstå allt är att förlåta allt", så är ändå viljan till förståelse det viktigaste om vi skall kunna leva i fred med varandra, privatpersoner, religiösa grupper och nationer.

Rom!!! Underbara kyrkor, del 1

Fyra dagar i Rom - alldeles för litet egentligen, men alldeles underbart ändå. Solvärme, doft av gräs och varm sten, blommande körsbärsträd och magnolior... Och så kyrkor. Förstås.

Det finns hur många kyrkor som helst i Rom och de í mitt tycke finaste är inte nödvämdigtvis de mest kända. Peterskyrkan lämnar mig mycket kall och barockståten i en del av de andra kändis-kyrkorna sval. Desto varmare blir jag av små kyrkor som ruvar på minnen från de allra första kristna seklen. Sådana finns det, som känt, en del av...

Av dem alla är en framom de andra för mig, Santa Prassede, som ligger något stenkast från turistfällan Santa Maria Maggiore. Prassede (vilket namn!) ligger på en sidogata och har en så anspråkslös fasad att man kan missa hela kyrkan om man inte är observant. Ingången till kyrkan är en smal och föga imponerande port - men så kommer man in i det vackraste lilla kyrkorum man kan tänka sig! Med en 500-talsmosaik i koret som jag inte tröttnar på att se och återse.

När jag var ung och dummare än nu, undrade jag ibland över varför man iddes göra mosaiker - de framstod för mig som klumpiga och litet primitiva. Nu blir jag mer occh mer betagen just av denna gamla och ädla konst som ger så alldeles andra stämningar än målade fresker. Och jag önsklar jag kunde få se dem så som de var tänkta att ses -  praktfullt och andäktigt  glimmande i skenet av levande ljus och facklor.

Levande ljus får man inte se ens i Santa Prassede. Men man kan bli så överraskad som jag blev när jag gjorde mitt andra besök i kyrkan, hänförd över allt det vackra. Jag kom just före stängningsdags och kyrkans präst kom och bad mig, mycket artigt, lämna kyrkan. Jag lyckades formulera mig på italienska så att han förstod att detta är min favoritkyrka i Rom. Det gjorde honom så vänligt stämd att han gav mig ett stort och fint foto av mosaiken.

Och utanför kyrkan vårens värme....