Cyrano i World Trade Center

 

Cyrano i World Trade Center

Bara namnet  - siranåå dö bärsjerack – med det härligt klingande franska sj-ljudet och skorrande ärren – andas romantik. Cyrano de Bergerac är hjälten i skådespelet med samma namn, mannen med  den stora näsan och det stora hjärtat. Soldaten och poeten som kan duellera och författa dikter på samma gång, som tycker att den vackra gesten och den ljuva drömmen är viktigare än pengar och ära. Som är världens bästa fäktare men aldrig får sin älskade Roxanne. Eftersom han själv tror att ingen kunde älska någon med en sådan näsa..

Jag har träffat Edmond de Rostands hjälte många gånger; på både Statsteatern i Stockholm och Ryhmäteatteri på Sveaborg. Förvånansvärt väl har den känslosamma och spirituella poesin i pjäsen låtit sig översättas till våra norröna tungomål. Men framförallt har jag, sisådär tio gånger, träffat Cyrano i filmen med Gerard Depardieu i huvudrollen. Jag skrattar och gråter varje gång.

Cyrano har existerat i verkligheten – en poet och författare i 1600-talets Frankrike vars näsa av allt att döma inte generade honom det minsta. Han såg sig omkring i det samhälle han levde i och fann mycket att kritisera. Sin satiriska begåvning gav han fria tyglar i böcker om fiktiva resor till månen och i pjäser som förlöjligar bl.a. pretentiösa strebrar – en av dem ”knyckte” Molière.

Jag fick nyligen i min hand en bok om fenomenet Cyrano; den berättar både om pjäsens Cyrano och om verklighetens. Och så gick det som det går ibland; jag var med om ett märkligt sammanträffande. Jag låg och läste boken en förkylningsdag och ville hålla litet paus. Så jag tog fram en DVD som en snäll kollega (tack, Jani!) hade lånat mig – en fantastisk dokumentär om Philippe Petit, lindansaren som vandrade mellan de båda tornen i pre-9/11-World Trade Center.

Oj! Det var som att träffa en annan Cyrano! Petit är en fantast, en artist, en märklig personlighet som säkert av en eller annan psykolog kunde diagnosticeras som ADHD-patient eller något dylikt. Full av energi, av drömmar,  av fantasier som han omsätter i praktiken. Med ett intensivt och klart öga för skönheten i  drömmar och ”onyttiga” men storslagna projekt som att gå på lina halvvägs mellan himmel och jord. I slutet av dokumentären håller den intervjuade Petit ett kort brandtal – om att våga drömma,  om att vägra konformera sig och bara göra det som är nyttigt och förnuftigt, om att leva poesi.

Samma sak, emellanåt med samma ord, sade Cyrano i pjäsen och också i viss mån verklighetens Cyrano. Samma andas barn, som säger: fortsätt att drömma. Fortsätt att skratta och gråta och förundras.  Dream on. It’s worth it!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Cyrano_de_Bergerac

http://www.google.fi/search?q=philippe+petit&hl=sv&prmd=imvns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=jg1OT7GlNczT4QTmy-jNAg&sqi=2&ved=0CFAQsAQ&biw=1280&bih=673

Sic transit....

Inte visste jag att han var en av de absolut mest inflytelsrika författarna under de första decennierna av 1900-talet. Visst kände jag ju till att en del av hans romaner var sin tids science fiction som på ett märkligt sätt förebådade vad som komma skulle, t.ex.inom krigsteknologin. Men inte så mycket mer - förrän jag läste David Lodges biografiska roman A Man of Parts. En underhållande och välskriven bok, som man kan vänta sig av Lodge (mmm, vilket lättflytande och vackert språk, att läsa hans texter är som att äta mjuk, men smakrik glass), som ger en fascinerande bild av H G Wells.

Wells skrev alltså en respektingivande mängd romaner; de flesta publicerades först som följetonger i olika tidningar, som seden var ännu på den tiden. De mest spektakulära är hans framtidsvisionära romaner, mest berömd av dem War of the Worlds. Men (och det hade jag ingen aaaning om) han var en ivrig och stridbar medlem av Fabian society och ville förändra det engelska samhället till större ekonomisk och social rättvisa. Och när det gällde det sexuella var han radikal, så till den grad att han emellanåt blev utfrusen ur de litterära och konstnärliga kretsarna. Han predikade kvinnans rättigheter och fri kärlek och levde som han lärde. Inte så populärt före första världskriget, nej.

Intressant, som sagt. Också på det sättet att det igen gav anledning till funderingar kring vad som blir kvar, vad som framtiden kommer att sätta värde på. Jag studerade litteratur, med särskid inriktning på anglosaxisk, vid ÅA. Inte en enda av H G Wells romaner fanns på våra läslistor - detta på sin tid så oerhört framgångsrika författarskap nämndes knappt med ett ord. Visst läses han ännu av speciellt science fiction-vänner, men ändå. Sic transit gloria mundi..Hans samtida Henry James, som aldrig nådde popularitet i större läsekretsar, har av eftervärlden upphöjts till en av De Stora i litteraturen.

Hur månne det går med dagens jättar? Om vi tänker i finlandssvenska banor - kommer Kjell Westö, Ulla-Lena Lundberg, Lars Sund att betraktas som klassiker som läses av generation efter generation`? Eller kommer det att vara någon helt annan som talar till kommande tiders läsare och fascinerar litteraturvetare på 2060-taket? Vem vet?

http://www.guardian.co.uk/books/2011/apr/10/man-parts-david-lodge-review

16 älgar i badkaret!!

Tänk er 35 ivriga unga folkmusiker på en scen – trakterande fiol, basfiol, harmonium, flöjt, kantele, dragspel, vevlira, nyckelharpa och alla tänkbara (och mindre tänkbara) instrument. Tack vare en vän som är folkmusiker fick jag reda på att denna ensemble, Siba Folk Big Band, existerade. Nu har jag hört (och sett!) dem, och det var en häftig upplevelse.

Inom folkmusiken är det ju inte vanligt med såhär stora besättningar. En och annan purist snörper säkert på näsan. Men jag som är amatör behöver ju inte bry mig om det, utan bara ta emot. Och njuta! För det fick jag minsann göra. Det svängde som bara den! Tänk att då jag var tonåring var folkmusik det mossigaste som fanns och ingen som ville framstå som cool gav ett vitten för ”knätofs-tjafset”. Tiderna förändras.

Förutom instrumentalister var det också sex sångare med i bandet och de fick sjunga allt från ljuva vemodssånger till häftiga kulningar. Det ryms mycket inom den finska folkmusiken, från karelska gråtkväden till finsk-amerikanska emigrantsånger. Värmde en gammal radikals hjärta att höra en sång som fördömde ”riistokapitalismi” (från 1910-talet)...

Kommer de till en plats Nära Dig, hör dem!!

http://www.globalmusic.fi/index.php?page=siba-folk-big-band&hl=fi_FI

A succer for soccer...

Igår var jag gladare än vanligt över att jag i denna mogna ålder har upptäckt fotbollen! Napoli spelade mot Chelsea och det var en fest! Chelsea BORDE ha vunnit; gamla traditioner, stora stjärnor som Didier Drogba, massor med inösta pengar i laget. Napoli borde rimligtvis ha förlorat. Men si nej! För att använda en riktigt sliten kliché: de italienska gioccatori spelade med stooort hjärta.

Och jag är, som sagt, glad över att ha hittat ännu en sak här i världen att fascineras av.  Mitt tillvänjande till fotbollen gick ganska snabbt när jag väl en gång satte mig ner med en kär, fotbollälskande människa och fick reglerna förklarade för mig. Så nu kan jag uppskatta när t.ex. gårkvällens häftiga anfallspar, Lavezzi och Cavani, spurtade mot mål, snabba, påpassliga, jättebra på att hålla boll. Och vilket härligt passningsspel. Wow!

Chelseas spelare tycktes mig litet som legionärer, ärrade veteraner som gör sitt jobb kompetent, men utan större inlevelse. Neapolitanarna hade jätteroligt på plan och var sugna på att vinna. Och det gjorde de, utan en enda internationell storstjärna i sina led. Roligt, roligt tycker då jag som smittats av engelsmännens ”sympathy for the underdog”...

http://www.svenskafans.com/italien/Napoli-Chelsea-3-1-anfallarna-leverade-435463.aspx?tnl336Click=start&tnl336Tab=ArtPop