Rom!!! Underbara kyrkor, del 1

Fyra dagar i Rom - alldeles för litet egentligen, men alldeles underbart ändå. Solvärme, doft av gräs och varm sten, blommande körsbärsträd och magnolior... Och så kyrkor. Förstås.

Det finns hur många kyrkor som helst i Rom och de í mitt tycke finaste är inte nödvämdigtvis de mest kända. Peterskyrkan lämnar mig mycket kall och barockståten i en del av de andra kändis-kyrkorna sval. Desto varmare blir jag av små kyrkor som ruvar på minnen från de allra första kristna seklen. Sådana finns det, som känt, en del av...

Av dem alla är en framom de andra för mig, Santa Prassede, som ligger något stenkast från turistfällan Santa Maria Maggiore. Prassede (vilket namn!) ligger på en sidogata och har en så anspråkslös fasad att man kan missa hela kyrkan om man inte är observant. Ingången till kyrkan är en smal och föga imponerande port - men så kommer man in i det vackraste lilla kyrkorum man kan tänka sig! Med en 500-talsmosaik i koret som jag inte tröttnar på att se och återse.

När jag var ung och dummare än nu, undrade jag ibland över varför man iddes göra mosaiker - de framstod för mig som klumpiga och litet primitiva. Nu blir jag mer occh mer betagen just av denna gamla och ädla konst som ger så alldeles andra stämningar än målade fresker. Och jag önsklar jag kunde få se dem så som de var tänkta att ses -  praktfullt och andäktigt  glimmande i skenet av levande ljus och facklor.

Levande ljus får man inte se ens i Santa Prassede. Men man kan bli så överraskad som jag blev när jag gjorde mitt andra besök i kyrkan, hänförd över allt det vackra. Jag kom just före stängningsdags och kyrkans präst kom och bad mig, mycket artigt, lämna kyrkan. Jag lyckades formulera mig på italienska så att han förstod att detta är min favoritkyrka i Rom. Det gjorde honom så vänligt stämd att han gav mig ett stort och fint foto av mosaiken.

Och utanför kyrkan vårens värme....

Viva Messi

Jag medger öppet och gärna att jag är förtjust, i en man som gott och väl kunde vara min son. I själva verket finns det en hel del moderskänslor blandade i denna helt platoniska kärlek - föremålet för min ömma låga är mycket pojkaktig, liten till växten och på något sätt rörande, trots att han är världsbäst inom sin bransch. Jag beundrar honom på betryggande avstånd, via televisonen, fotbollens nya riktigt stora stjärna, i klass med Maradona och Pélé, säger de som vet. Och han heter ju Lionel Messi.

Igår spelade förödande skickliga Barcelona, Barca, mot ett nästan ända från början nedslaget Leverkusen. Det blev smått plågsamt att titta mot slutet; Barcas små, snabba och urskickliga spelare for fram helt efter eget skön och dribblade bort de stora, litet tröga Leverkusarna. Och främst bland de små, snabba och urskickliga var, än en gång, Messi.

Han har som sagt ett föga imponerande yttre, men på plan är han alldeles fenomenal - fem mål i en och samma match på Champions League-nivå är häftigt. Till saken hör att han som barn diagnosticerades med en sjukdom som bl.a. hindrade honom från att växa normalt; hans framgångar har inte kommit gratis alls. Kanske han därför också verkar ovanligt lugn och mogen för sin ålder; sympatiskt nog understryker han i intervjuer alltid lagets betydelse; talar om hur duktiga alla hans lagkamrater är.

För en relativt ny fotbollsfan, som dessutom har en son som nu är på väg ut i världen, är Messi en oemotståndlig kombination! Imponerande med sitt kunnande och sin glädje på plan och på något sätt rörande med sin pojkaktiga kropp och vänliga hållning mot alla och envar han möter. Det är väl inte så konstigt att det gör gott i hjärtat att se honom i farten? Och att man blir liiitet förälskad..

http://www.goal.com/en-gb/news/2914/champions-league/2012/03/08/2953931/messi-revels-in-barcelonas-memorable-victory-over-leverkusen-its-

Litet är vackert!

I söndags besökte jag Sinebrychoffs konstmuseum på Boulevarden i Helsingfors. Där kan man i vår beundra etsningar av Rembrandt. Ja just beundrar gör man, för de är oerhört skickligt gjorda, samtidigt som de är intensivt berörande på olika sätt. DET är väl mästerskap: att ha något viktigt att säga och behärska hantverket så väl att tekniken helt och hållet tjänar innehållet.

Der var riktigt upplyftande att sakta vandra runt och vi var ganska många som gjorde det, trots att vårsolen strålade utanför. I övre våningen spelade elever vid de olika musikinstituten för hugade lyssnare, bl.a. piano fyrhändigt. Mycket liv och rörelse var det i huset med kombinationen av bildkonst och ljudkonst.

Och det slog mig, inte för första gången, att det ju faktiskt finns en hel del ställen i Helsingfors där människor, konst och ideer av olika slag kan mötas på ett stimulerande sätt. Det behövs ju faktiskt inte så mycket åthävor - utrymme för konstverken och för människorna. Och ett så lågt inträde att det är möjligt för de flesta börsar.

Så vad behöver vi egentligen det av vissa så hett eftertraktade Guggenheim-museet till? Om vi hade massor av pengar kunde det ju vara roligt med ytterligare en mötesplats. Men när vi (=Helsingfors stad) nu inte har det? Vore det inte bättre att satsa de få pengar som finns på redan existerande institutioner och se till att stadsborna hittar till dem?

Litet är vackert, så är det ofta. Men av någon anledning tenderar de som makten haver att vilja ha STORT. Stora hus, stora budgetar, stora reklamer. Det är alltid farligt när folk i ledande ställning får för sig att det skall ske något STORT just under deras "regeringstid". Makt förblindar och kan få en att tappa proportionerna.

Den finaste av alla de fina etsningarna på Rembrandt-utställningen var i mina ögon den minsta; ett kanske 10 x 10 cm stort självporträtt; alldeles otroligt levande. Jag kände mig plötsligt hisnande nära den för sekler sedan avlidna konstnären. Mycket närmare än när jag imponerat tittat på hans stora dukar i Stockholm och Amsterdam. Litet är vackert.


PS Museet borde i alla fall se över sina svenska översättningar. Dåligt språk är INTE vackert!

http://www.sinebrychoffintaidemuseo.fi/

En Pukki gör ingen sommar

Det är ganska skönt att jag inte är sådär patriotiskt engagerad i idrott – alltså att min jämvikt alls inte står och faller med hur det råkar gå för det egna landets eller den egna stadens idrottare.  Jag tycker bara att det är roligt att, som i fotboll och ishockey, se bra matcher och skickliga spelare.

Ja, såhär har jag tänkt, men måste då och då medge att den gamla synden knutpatriotism i alla fall gör sig gällande. Som härom kvällen när Finland nesligt förlorade 3-1 i fotbollslandskamp mot Österrike. På något sätt sved det nog i alla fall när Österrike vann, trots att det var välförtjänt. Inte kunde jag så mycket glädja mig åt deras skicklighet, suck. Det tycks nu bara vara så att vi inte har tillräckligt riktigt bra spelare att sätta ut på plan – är det då så pga. att ishockeyn i Finland har en sådan särställning? Att vi, som ett litet folk, inte har tillräckligt superbegåvningar för flera grenar?

Roman Eremenko finns förstås och Teemu Pukki. Honom är det roligt att följa med; alltid när det händer något överraskande på plan, när det finländska laget plötsligt glimtar till, så är Pukki med. Litet av ”golden boy” är han – med sina långa ljusa lockar som glatt flyger kring hans huvud när han med väldig fart far omkring på plan. Och han ser ut att njuta av alltihopa; att springa, att sparka, att följa med vad som händer på planen och hela tiden försöka vara ett steg före. Han LER ofta på plan – inte särskilt vanligt för fotbollsspelare har jag märkt!

Inte för ishockeyspelare heller. Det hör liksom till att man skall se arg och litet hotfull, eller åtminstone stenhårt allvarlig ut.  Min gamla fördom att fotboll är en gentlemannasport, medan ishockey är mera primitiv kamp, tycker jag att jag får belägg för hela tiden, fast jag också gillar ishockey.  Har det eventuellt att göra med att hockeyspelarna är  inpackade i en massa skydd och hjälmar som gör att de blir en smått anonym grupp kämpar medan fotbollslirarna bara har sina pojkaktiga shorts och tröjor?

Men på tal om gentlemän - från början var fotbollen i England faktiskt arbetarklassens sport, medan man i de högra samhällsklasserna spelade cricket. Men gentlemannaskapet är ju inte en fråga om klass. Och vill man vara gentleman skall man också kunna uppskatta motspelaren och glädjas åt hans skicklighet. Det måste jag nog bli bättre på..

http://www.expressen.se/sport/fotboll/landslaget/teemu-pukki-jag-ar-snabbare-an-zlatan/