Att förstå Natasja

Att förstå Natasja

Vissa böcker läser jag om och om igen, med fem – tio års mellanrum. Varje gång jag läser speglas det lästa i min egen sakta ökande livserfarenhet och så hittar jag ständigt nya funderingar och synvinklar i dem. Det säger sig självt att det inte är så många verk som tål sådan behandling. Ett av dem är Tolstojs Krig och fred.

Min pappa älskade den boken och sade en gång, när jag var i sextonårsåldern att man nog måste vara vuxen för att kunna uppskatta den. Något mera utmanande kunde han inte ha sagt- jag började omedlbart läsa den – och så tonåring jag var fastnade jag direkt; jag läste dag och natt, på rasterna i skolan, på bussen till landet, medan jag borstade tänderna, oavbrutet.

Sedan har jag då läst om de tre tjocka böckerna gång på gång; varje gång med litet olika tankar. Då, som sextonåring, fascinerades jag mest av kärlekssagan mellan Natasja och furst Andrej och var djupt förälskad i fursten. När jag läste den sisådär sju år senare studerade jag historia och var mest fascinerad av skildringarna av militären och kriget, även om jag fortfarande blev djupt gripen och sörjde stort när Andrej tappade all livslust och dog. Pierre var då ett uselt substitut för stackars Natasja, tyckte jag.

En senare läsning satte det sociala och politiska spelet i centrum och nu senast, i vintras, blev jag mest fascinerad av det ryska. Jag vet föga om hur det ryska livet gestaltar sig och hur det ryska temperamentet uttrycker sig – allt jag vet kommer av böcker. Men när jag denna gång läste om Pierre (som blir mer sympatisk ju äldre jag blir) och alla andra slog det mig att detta verkade så oerhört ryskt - som jag tänker mig det -  så känslostarkt, så intensivt, så fullt av mörkaste grubblerier och överdådigaste munterhet.

Ibland serverar livet en intressanta kopplingar. Just som jag hade läst färdigt råkade jag gå förbi ett antikvariet som för det facila priset av 3 euro sålde en bok av Orlando Figes, med titen Natasja´s Dance. Jag gissade att det var ”min” Natasja det var frågan om och hade rätt. Mycket fascinerad läste jag en lärd och välskriven skildring av hur den ryska kulturen har utvecklat sig – om det ”europeiska” St Petersburg och det ”gammalryska” Moskva, om 1700-talsaristokrater som bara talade franska och 1800-tals magnater som fyllde sina hus med folkliga handarbeten och möbler.

Det var hur intressant som helst och svarade på många frågor om varför det ryska känns, skrivs och låter som det gör. Nästa gång jag läser Krig och fred skall jag minnas vad jag läste i Figes bok. Men å andra sidan är det antagligen något alldeles annat som fångar min uppmärksamhet då. Skall bli intressant att se vad...

Hälsosam omruskning

Första semesterboken var i år del ett av den av Jan Guillous planerade, ”romanen om 1900-talet” som det litet storvulet heter i baksidestexten. Brobyggarna heter den första, tjocka, och synnerligen fängslande första boken. Guillou kan,som känt, berätta en historia och här är en mustig och fängslande en.

Eller egentligen flera eftersom det handlar om en brödraskara på tre, tekniskt ovanligt begåvade, norska pojkar som på vindlande vägar hamnar i olika delar av världen – en bygger järnväg över Hardangervidda, en gör samma sak i Tyska östafrika och en försvinner mot tills vidare okända öden med sin partner, en engelsk lord (total chock för bröderna förstås, under tidigt 1900-tal).

Läsningen gav mig många nya insikter och påminde mig än en gång om hur mycken mänsklig möda, både fysisk och intellektuell,som ligger bakom så mycket av det vi tar för givet. Vilka oerhörda företag järnvägsbyggena var, till exempel. Hur många människor som har fått sätta liv och hälsa till för att andra skall ta sig snabbt och bekvämt från plats till plats – men under så olika förhållanden. I den obarmhärtiga fjällvärlden i Norge byggdes den så kallade Bergen-banan av norrmän och svenskar, under svåra förhållanden, men med hyggliga löner och respekt för människoliv.

Inte så i USA, den stora frihetens land, där den transkontinentala järnvägen byggdes av kinesiska immigranter. De betalades usla löner och tvingades använda det billigare,men så mycket farligare nitroglycerinet, medan både norrmännen och tyskarna kostade på sig den dyrare och tryggare dynamiten.

Mörka punkter i USAs historia finns det ju många av; det som är mera överraskande är de ljusa punkterna i Tysklands. Historien skrivs ju av vinnarna och vi har haft för vana att skylla allt ont som hände under första hälften av 1900-talet på tyskarna. När det gäller ansvaret för första världskriget är dethär en sanning med betydlig modifikation – krigsiver och chauvinism fanns det nog i lika hög grad i Storbrittannien och Frankrike under seklets första decennier. Efter andra världskrigets tyska vanvett har det varit svårt att se riktigt klart på det tyska.

Därför är det hälsosamt omskakande att läsa Jan Guillous bok, där persektivet inte är det vanliga. En av bröderna bygger alltså järnväg i en av de få tyska kolonierna i Afrika. Han förundras storligen över hur illa engelsmännen behandlar de av dem underkuvade folken både i de afrikanska kolonierna och i Indien. För att nu inte tala om belgarna och särskilt kung Leopold som orsakade sex miljoner (sic!!) kongolesers död under sin tid som oinskränkt härskare över det som då kallades belgiska Kongo.Om den monstruösa perioden talas det sällan, eftersom Belgien hörde till Nazitysklands offer och alltså sedan till de segrande.

Om man får tro Guillou var tyskarna betydligt bättre, mänskligare och mindre rasistiska som kolonialherrar än de andra europeiska staterna. Och trettio år senare började tyska skurkpolitiker systematisk utrota en ras.... Svårt att förstå, men det visar ju bara att verkligheten sällan är enkel eller förutsägbar.

Nyttigt att tänka på ger alltså Guillous bok. Också en påminnelse om hur otroligt mycket som har hänt under drygt hundra år – en teknologisk utveckling som en och annan kunde drömma, men få ens ha den minsta uppfattning, om vid förra sekelskiftet. Då många faktiskt optimistiskt tänkte sig att mänskligheten tack vare alla naturvetenskapliga framsteg snart skulle ha avskaffat kriget...

Jag väntar med spänning på del två!

Sympathy for the Underdog??

Nu har det gått en vecka sedan EM i fotboll avslutades. En vecka av sommarsol, fåglalåt och blomdoft, (och regn..) och tid att fundera över ett och annat, t.ex. de nyss begångna mästerskapen.Ur min synpunkt var tajmningen perfekt – kalla junikvällar passade det förträffligt att efter jobbet och tappra försök att  njuta utomhusliv retirera till soffan och bli underhållen av skickliga spelare.

Mitt favoritlag Spanien spelade, som väntat, fantastiskt bra, rena fröjden att titta för det mesta. Litet sörjde jag över att Tyskland,som  jag lärt mig att tycka om, föll ut vid semifinal, men å andra sidan var det roligt att se Italien överraska. Vad som helst kan hända i fotboll.. Utom att Spanien förlorar, så är det just nu. Jag som är ny i fotbollsdiggarskaran blir riktigt lycklig av att se dem spela, men det verkar ju som om andra, äldre entusiaster, tycker som jag.

Det som däremot inte var så roligt var att iaktta en del av publiken. Jag tycker så illa om det att man visslar och buar åt motståndarlaget. Litet naiv som jag är tycker jag att fotboll och all idrott främst av allt borde vara en lek och att man oberoende av vem man favoriserar borde kunna beundra skickliga insatser på plan. Men det är väl ett helt föråldrat synsätt. Det tycks mig ibland som om fotboll och andra lagsporter tycks vara ett substitut för riktiga kamper, på liv och död, för krig.

Och det är en nedslående tanke. Är vi människor så aggressiva att vi måste få utlopp för ilska, förakt och andra mindre attraktiva känslor om inte annat så på fotbollsläktaren? Kanske det – bättre är det ju att man låter elva ställföreträdande agera ut aggressionen än att man går och dorvar till någon själv. Men roligt är det inte, nej. Och det som jag har tyckt att är så trevligt hos engelsmännen, sympathy for the underdog, tycks vara på utdöende.

Vilket inte förringar min glädje över att se fotboll i världsklass!! Kanske borde jag moraliskt indignerad vända tyggen åt hela spektaklet, men nej... Någon vis (?) man har sagt ”Det finns de som tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra er att det är långt viktigare än så.” Vad återstår att säga...??

Varför inte Guggenheim?

Nu har då beslutet fattats; inget Guggenheim-museum till Helsingfors. Jag, som inte har trott på projektet, är ju förstås glad. Andra är besvikna - rentav så besvikna att de anklagar dem som motsatte sig byggandet av museet för att vara gammalmodiga, trångsynta och i alltför hög grad påverkade av 70-talets negativa inställning till den amerikanska kulturhegemonin.

Det har fått mig att fundera en del på varför  många, i likhet med mig, är så negativt inställda. Helt klart är förstås att det finns goda sakskäl till att vara skeptisk; eftersom jag arbetar på Saktudden vet jag att det ur logistisk synpunkt är helt orealistiskt att planera ett (förhoppningsvis) välbesökt museum här. Redan nu kan den smala bron över till Salutorgssidan vara en veritabel flaskhals. Plus att det är svårt att tänka sig en byggnad som skulle göra stadspanoramat nere vid Salutorget rättvisa. Alldeles tillräckligt plågsamt är det redan att titta på den vita Aalto-lådan som är så malplacerad en byggnad kan bli.

Och sedan förstås det ekonomiska - varför förbinda staden till att betala en hel massa pengar för att bygga ett nytt konstmuseum i en stad där det faktiskt finns en hel del sedan tidigare! Skulle det faktiskt lyckas att få privat finansiering för projektet så varsågod för min del, bara det inte sker på Skatudden. Men är ett "franchise-museum" verkligen det som vi helsingforsare mest behöver just nu? När det finns så väldigt mycket annat som ropar efter resurser? Det tycker inte jag. Och inte tror jag att det skulle bli några strida strömmar av turister hit tack vare ett Guggenheim-museum, sådana finns ju på annat håll.

Men sedan finns en ytterligare aspekt som jag tror att spelar in, åtminstone vet jag att det stämmer in på mig. Guggenheim skulle med största antagligen kosta oss för mycket, men ändå ganska litet jämfört t.ex. med de summor som nu går åt för att reda upp följderna av metro-eländet, där det tydligen funnits massiv inkompetens både bland beslutsfattare och verkställande. Men sådant är väldigt svårt att greppa och svårt för en oinitierad att protestera mot. Vem skall man vända sig till och hur?

Samma sak gäller för många andra projekt (skolfusionerna i Hfors som strålande exempel) och institutioner som sköts illa. Men ofta känner åtminstone jag mig fullständigt maktlös. Med Guggenheim-projektet hade jag för en gångs skull en känsla av att det KAN vara möjligt att protestera; det var relativt lätt att urskilja vad som lät vettigt och vad som lät mindre intelligent eller renatv dubiöst. Och det var, tack vare bland annat sociala medier, lätt att säga ifrån.

Kultur och konst kan "användas" på  många sätt. I bästa fall kan musik, bildkonst, teater osv ge oss vanliga dödliga stora upplevelser som inverkar på vårt sätt att se världen och hjälper oss att förstå oss själva och varandra bättre. I sämsta fall används konst som ett sätt att skryta med sig själv, den egna gruppen eller det egna samhället, inte alls ovanligt. Mycket gott har kommit av också den senare formen, tänk bara på all underbar italiensk renässanskonst, beställd av maktlystna mecenater. Men skrytandet skall ske på den skrytandes egen bekostnad. Anser jag.

Från avantgarde till kliché

När Joseph Conrad år 1907 publicerade sin The Secret Agent blev hans berättargrepp mycket uppmärksammat. Då var det nytt att i en roman blanda om olika tidsplan och olika berättarperspektiv. Conrad har fått mängder av efterföljare, ja det som var nytt och fräscht 1907 är nu en alldeles vanlig och ofta använd teknik.

Den används med varierande framgång, tycker jag. Särskilt i deckarlitteraturen är det tacksamt att hoppa fram och tillbaka i tiden för att uppnå ökad spänning – och vilken deckarfantast har nu inte (för) ofta stött på gärningsmannens/kvinnans tankar eller dagboksanteckningar insprängda mellan bokens kapitel. Ibland till stor effekt, men ibland tycker jag att det blir ett ganska billigt sätt att konstruera historien.

Nyligen läste jag två böcker med just livligt växlande mellan tidsplan och perspektiv. En av dem tyckte jag mycket om , berättargreppet gav verkligen laddning åt en kanske inte så märkvärdig, men fängslande berättelse om den danska kvinna Luccas liv (av Jens Christian Gröndahl, ny och trevlig bekantskap). Strax därpå läste jag Håkan Nessers Himmel över London och blev besviken. Nesser-fan som jag är grep jag mig boken an med iver, men lämnade den med en känsla av att på något sätt ha blivit lurad.

Som sagt längtar jag ibland efter romaner där författaren rakt upp och ner berättar en bra historia – och visst finns det ju sådana! Å andra sidan är det nog så roligt när en författare lyckas med konststycket att verkligen variera berättarröst och tid. Perfekta exemplet: Louis de Bernières Birds without Wings. Läs! Särskilt som den berättar om viktiga skeenden som är mycket litet kända,  turbulensen i Anatolien under och efter första världskriget.

http://www.nesser.se/

http://www.wwd.se/Forfattare/Forfattarpresentationssida/?personId=16555

http://en.wikipedia.org/wiki/Louis_de_Berni%C3%A8res

Alltid på en söndag!

Känner du Vassilis Bolonassos? Eller jag borde kanske fråga om du har hört honom. Tidigare kunde jag bara lyssna på hans program i Sveriges radios P2 under besök i Sverige eller Österbotten. Men nu, tack vare nätet och SRs motsvarighet till Arenan kan jag, om jag så vill, lyssna vilken dag jag som helst, var som helst. Till programmet Alltid på en söndag.

Den lärde och trevlige musikologen Bolonassos får faktiskt tala om och spela musik från Haydn och bakåt i två hela förmiddagstimmar - otroligt och underbart i dessa av suttifieringen förbannade tider. Bolonassos inleder alltid med att önska mig (och alla andra lyssnare förstås) varmt välkommen till programmet, och avslutar med att tacka för uppmärksamheten och berätta om den avslutande Bach-kantaten. För med Bach avslutas det Alltid på en söndag.

Däremellan presenterar Bolonassos på felfri och vacker svenska, men med angenäm grekisk accent, musik från 1000-talet till tidigt 1700-tal. För ett tag sedan spelade han för oss, sina "hedersgäster" ny och alldeles fascinerande musik - ambrosianska hymner från 1000-talet, där östkyrkans grekiska melismer samsas med västkyrkans gregorianik på latin. Det blev härliga kontraster och de två traditionernas särart och speciella skönhet blev väldigt tydliga när de såhär turades om. Så synd att någon katolsk kyrkobyråkrat på 1100-talet tyckte att man minsann inte kunde sjunga den ogudaktiga grekisk-ortodoxa kyrkans troparier jämsides med den enda sanna katolska kyrkans antifoner! Tänk om de båda kyrkornas traditioner hade fått berika varandra ännu mer - hur skulle då månne vår västerländska musik låta?

Det hör tll det ovetbara. Men tack vare Bolonassos har jag och många andra fått en inblick i något alldeles annorlunda. Jag får bara innerlgt hoppas att ingen tråkig byråkrat på SR får för sig att det minsann inte går att ha såhär långa program om något så underligt som "klassisk musik".. För säkerhets skull har jag gått med i Vassilis fb-grupp!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2522&artikel=5037123

Rom!! Underbara kyrkor del 2

Det är uppfriskande och intressant att läsa gamla teologer, alltså riktigt gamla. De tidigaste kyrkofäderna och teologerna som närmade sig evangelierna med sin grekiska bildning som bas och helt utan alla de senare uttolkningar, omtolkningar och intolkningar som vi senare tiders barn har begåvats och betungats med.

Uppfriskande och annorlunda är det också att gå in i kyrkor som har kvar sina utsmyckningar från de tidigaste kristna tiderna. Under mitt senaste besök i Rom åkte vi genom vårvarma gator förbi Stazione Termini längs Via Nomentana till de båda kyrkorna som står precis bredvid varandra, S Agnese fuori le Mura och S Costanza (byggd i början av 300-talet).

I S Agnese pågick en mässa, så vi styrde stegen till S Costanza, som man kan turista i en söndag, eftersom den inte är i regelbundet bruk. Kyrkan är alldeles rund och arkitektoniskt är den helt och hållet romersk, i betydelsen antikt romersk. Från början var den ett mausoleum, alltså ett gravmonument. Inuti är den en källa till förundran; en rad dubbla korintiska pelare cirklar altaret på mitten och  korgångarnas tak är helt täckta av mosaiker. De avbildar blommor, blad och vindruvsklasar, fiskar och fåglar och på några ställen vardagliga människor i vardagliga sysslor; med oxvagnar som forslar druvor till stora kar där glada människor trampar dem till vin. Allt annat än andaktsfullt, men glatt och livsbejakande. Och väldigt vackert!

Två halvkupoler finns uppe i taket; där är mosaikerna mera vad man kunde vänta sig i en kyrka; den uppståndne Kristus visar sig i makt och härlighet, ger Petrus både nyckeln till himmelriket och lagen, representerad av en bokrulle.

Inte ett enda kors någonstans! Vilket förstås gör att jag känner mig litet vilsen samtidigt som jag njuter av mosaikernas stora skönhet. Och påminns så starkt om Ignatios av Antiokia, Ireneus av Lyon och Clemens av Alexandria. Samma blandning av gammalt grekiskt-romerskt och nytt, spirande kristet. Och jag kan inte låta bli att undra om det var enklare, eller ännu svårare, att vara en tänkande kristen då??

Att försöka förstå varandra

Hur i all världen skall vi kunna förstå varandra, vi människor? Alltsomoftast tänker jag just det; tycker att vi tänker och resonerar på så oerhört många olika sätt i olika länder och kulturer och religioner. Ibland blir jag lätt förvivlad.

Och så blir jag då glad varje gång jag märker att någon gör ärliga försök att bidra till en förståelse. Nu senast då jag läste en bok av engelske författaren Michael Arditti, The Enemy of the Good. I den beskrivs en räcka händelser (medges att en del av dem känns aningen konstruerade) ur fem mycket olika personers synvinklar. Där är den åldrande biskopen som för länge sedan tappat sin tro på Gud, men däremot tror på kyrkan. Hans son, den varmt kristna homosexuelle bildkonstnären, och hans hustru, judinna och koncentrationslägeröverlevande och övertygad ateist. Och dottern som börjar undersöka sina rötter på mödernet och till slut finner sin tro och livsstil inom den strängt ortodoxa chassidiska judendomen.

Ja, som sagt, litet väl mycket för en familj, kanske. Men om man ursäktar det så bjuder boken på något så ovanligt som ett försök att utan att döma förstå personernas bevekelsegrunder och övertygelser. Ingen har "rätt", ingen har "fel" - Arditti anstränger sig för att låta de olika personligheterna komma till tals, utan att utmåla någon som mera sympatisk, klok eller, för den delen,  naiv än den andra. Han tar alla sina personer på allvar.

Och det känns gott! Ingen varken demonisering eller infantilisering av någon. Också mindre goda handlingar blir, om inte förlåtliga, så förståeliga. Och även om jag inte alls håller med om maximen "att förstå allt är att förlåta allt", så är ändå viljan till förståelse det viktigaste om vi skall kunna leva i fred med varandra, privatpersoner, religiösa grupper och nationer.

Rom!!! Underbara kyrkor, del 1

Fyra dagar i Rom - alldeles för litet egentligen, men alldeles underbart ändå. Solvärme, doft av gräs och varm sten, blommande körsbärsträd och magnolior... Och så kyrkor. Förstås.

Det finns hur många kyrkor som helst i Rom och de í mitt tycke finaste är inte nödvämdigtvis de mest kända. Peterskyrkan lämnar mig mycket kall och barockståten i en del av de andra kändis-kyrkorna sval. Desto varmare blir jag av små kyrkor som ruvar på minnen från de allra första kristna seklen. Sådana finns det, som känt, en del av...

Av dem alla är en framom de andra för mig, Santa Prassede, som ligger något stenkast från turistfällan Santa Maria Maggiore. Prassede (vilket namn!) ligger på en sidogata och har en så anspråkslös fasad att man kan missa hela kyrkan om man inte är observant. Ingången till kyrkan är en smal och föga imponerande port - men så kommer man in i det vackraste lilla kyrkorum man kan tänka sig! Med en 500-talsmosaik i koret som jag inte tröttnar på att se och återse.

När jag var ung och dummare än nu, undrade jag ibland över varför man iddes göra mosaiker - de framstod för mig som klumpiga och litet primitiva. Nu blir jag mer occh mer betagen just av denna gamla och ädla konst som ger så alldeles andra stämningar än målade fresker. Och jag önsklar jag kunde få se dem så som de var tänkta att ses -  praktfullt och andäktigt  glimmande i skenet av levande ljus och facklor.

Levande ljus får man inte se ens i Santa Prassede. Men man kan bli så överraskad som jag blev när jag gjorde mitt andra besök i kyrkan, hänförd över allt det vackra. Jag kom just före stängningsdags och kyrkans präst kom och bad mig, mycket artigt, lämna kyrkan. Jag lyckades formulera mig på italienska så att han förstod att detta är min favoritkyrka i Rom. Det gjorde honom så vänligt stämd att han gav mig ett stort och fint foto av mosaiken.

Och utanför kyrkan vårens värme....

Viva Messi

Jag medger öppet och gärna att jag är förtjust, i en man som gott och väl kunde vara min son. I själva verket finns det en hel del moderskänslor blandade i denna helt platoniska kärlek - föremålet för min ömma låga är mycket pojkaktig, liten till växten och på något sätt rörande, trots att han är världsbäst inom sin bransch. Jag beundrar honom på betryggande avstånd, via televisonen, fotbollens nya riktigt stora stjärna, i klass med Maradona och Pélé, säger de som vet. Och han heter ju Lionel Messi.

Igår spelade förödande skickliga Barcelona, Barca, mot ett nästan ända från början nedslaget Leverkusen. Det blev smått plågsamt att titta mot slutet; Barcas små, snabba och urskickliga spelare for fram helt efter eget skön och dribblade bort de stora, litet tröga Leverkusarna. Och främst bland de små, snabba och urskickliga var, än en gång, Messi.

Han har som sagt ett föga imponerande yttre, men på plan är han alldeles fenomenal - fem mål i en och samma match på Champions League-nivå är häftigt. Till saken hör att han som barn diagnosticerades med en sjukdom som bl.a. hindrade honom från att växa normalt; hans framgångar har inte kommit gratis alls. Kanske han därför också verkar ovanligt lugn och mogen för sin ålder; sympatiskt nog understryker han i intervjuer alltid lagets betydelse; talar om hur duktiga alla hans lagkamrater är.

För en relativt ny fotbollsfan, som dessutom har en son som nu är på väg ut i världen, är Messi en oemotståndlig kombination! Imponerande med sitt kunnande och sin glädje på plan och på något sätt rörande med sin pojkaktiga kropp och vänliga hållning mot alla och envar han möter. Det är väl inte så konstigt att det gör gott i hjärtat att se honom i farten? Och att man blir liiitet förälskad..

http://www.goal.com/en-gb/news/2914/champions-league/2012/03/08/2953931/messi-revels-in-barcelonas-memorable-victory-over-leverkusen-its-

Litet är vackert!

I söndags besökte jag Sinebrychoffs konstmuseum på Boulevarden i Helsingfors. Där kan man i vår beundra etsningar av Rembrandt. Ja just beundrar gör man, för de är oerhört skickligt gjorda, samtidigt som de är intensivt berörande på olika sätt. DET är väl mästerskap: att ha något viktigt att säga och behärska hantverket så väl att tekniken helt och hållet tjänar innehållet.

Der var riktigt upplyftande att sakta vandra runt och vi var ganska många som gjorde det, trots att vårsolen strålade utanför. I övre våningen spelade elever vid de olika musikinstituten för hugade lyssnare, bl.a. piano fyrhändigt. Mycket liv och rörelse var det i huset med kombinationen av bildkonst och ljudkonst.

Och det slog mig, inte för första gången, att det ju faktiskt finns en hel del ställen i Helsingfors där människor, konst och ideer av olika slag kan mötas på ett stimulerande sätt. Det behövs ju faktiskt inte så mycket åthävor - utrymme för konstverken och för människorna. Och ett så lågt inträde att det är möjligt för de flesta börsar.

Så vad behöver vi egentligen det av vissa så hett eftertraktade Guggenheim-museet till? Om vi hade massor av pengar kunde det ju vara roligt med ytterligare en mötesplats. Men när vi (=Helsingfors stad) nu inte har det? Vore det inte bättre att satsa de få pengar som finns på redan existerande institutioner och se till att stadsborna hittar till dem?

Litet är vackert, så är det ofta. Men av någon anledning tenderar de som makten haver att vilja ha STORT. Stora hus, stora budgetar, stora reklamer. Det är alltid farligt när folk i ledande ställning får för sig att det skall ske något STORT just under deras "regeringstid". Makt förblindar och kan få en att tappa proportionerna.

Den finaste av alla de fina etsningarna på Rembrandt-utställningen var i mina ögon den minsta; ett kanske 10 x 10 cm stort självporträtt; alldeles otroligt levande. Jag kände mig plötsligt hisnande nära den för sekler sedan avlidna konstnären. Mycket närmare än när jag imponerat tittat på hans stora dukar i Stockholm och Amsterdam. Litet är vackert.


PS Museet borde i alla fall se över sina svenska översättningar. Dåligt språk är INTE vackert!

http://www.sinebrychoffintaidemuseo.fi/

En Pukki gör ingen sommar

Det är ganska skönt att jag inte är sådär patriotiskt engagerad i idrott – alltså att min jämvikt alls inte står och faller med hur det råkar gå för det egna landets eller den egna stadens idrottare.  Jag tycker bara att det är roligt att, som i fotboll och ishockey, se bra matcher och skickliga spelare.

Ja, såhär har jag tänkt, men måste då och då medge att den gamla synden knutpatriotism i alla fall gör sig gällande. Som härom kvällen när Finland nesligt förlorade 3-1 i fotbollslandskamp mot Österrike. På något sätt sved det nog i alla fall när Österrike vann, trots att det var välförtjänt. Inte kunde jag så mycket glädja mig åt deras skicklighet, suck. Det tycks nu bara vara så att vi inte har tillräckligt riktigt bra spelare att sätta ut på plan – är det då så pga. att ishockeyn i Finland har en sådan särställning? Att vi, som ett litet folk, inte har tillräckligt superbegåvningar för flera grenar?

Roman Eremenko finns förstås och Teemu Pukki. Honom är det roligt att följa med; alltid när det händer något överraskande på plan, när det finländska laget plötsligt glimtar till, så är Pukki med. Litet av ”golden boy” är han – med sina långa ljusa lockar som glatt flyger kring hans huvud när han med väldig fart far omkring på plan. Och han ser ut att njuta av alltihopa; att springa, att sparka, att följa med vad som händer på planen och hela tiden försöka vara ett steg före. Han LER ofta på plan – inte särskilt vanligt för fotbollsspelare har jag märkt!

Inte för ishockeyspelare heller. Det hör liksom till att man skall se arg och litet hotfull, eller åtminstone stenhårt allvarlig ut.  Min gamla fördom att fotboll är en gentlemannasport, medan ishockey är mera primitiv kamp, tycker jag att jag får belägg för hela tiden, fast jag också gillar ishockey.  Har det eventuellt att göra med att hockeyspelarna är  inpackade i en massa skydd och hjälmar som gör att de blir en smått anonym grupp kämpar medan fotbollslirarna bara har sina pojkaktiga shorts och tröjor?

Men på tal om gentlemän - från början var fotbollen i England faktiskt arbetarklassens sport, medan man i de högra samhällsklasserna spelade cricket. Men gentlemannaskapet är ju inte en fråga om klass. Och vill man vara gentleman skall man också kunna uppskatta motspelaren och glädjas åt hans skicklighet. Det måste jag nog bli bättre på..

http://www.expressen.se/sport/fotboll/landslaget/teemu-pukki-jag-ar-snabbare-an-zlatan/

Cyrano i World Trade Center

 

Cyrano i World Trade Center

Bara namnet  - siranåå dö bärsjerack – med det härligt klingande franska sj-ljudet och skorrande ärren – andas romantik. Cyrano de Bergerac är hjälten i skådespelet med samma namn, mannen med  den stora näsan och det stora hjärtat. Soldaten och poeten som kan duellera och författa dikter på samma gång, som tycker att den vackra gesten och den ljuva drömmen är viktigare än pengar och ära. Som är världens bästa fäktare men aldrig får sin älskade Roxanne. Eftersom han själv tror att ingen kunde älska någon med en sådan näsa..

Jag har träffat Edmond de Rostands hjälte många gånger; på både Statsteatern i Stockholm och Ryhmäteatteri på Sveaborg. Förvånansvärt väl har den känslosamma och spirituella poesin i pjäsen låtit sig översättas till våra norröna tungomål. Men framförallt har jag, sisådär tio gånger, träffat Cyrano i filmen med Gerard Depardieu i huvudrollen. Jag skrattar och gråter varje gång.

Cyrano har existerat i verkligheten – en poet och författare i 1600-talets Frankrike vars näsa av allt att döma inte generade honom det minsta. Han såg sig omkring i det samhälle han levde i och fann mycket att kritisera. Sin satiriska begåvning gav han fria tyglar i böcker om fiktiva resor till månen och i pjäser som förlöjligar bl.a. pretentiösa strebrar – en av dem ”knyckte” Molière.

Jag fick nyligen i min hand en bok om fenomenet Cyrano; den berättar både om pjäsens Cyrano och om verklighetens. Och så gick det som det går ibland; jag var med om ett märkligt sammanträffande. Jag låg och läste boken en förkylningsdag och ville hålla litet paus. Så jag tog fram en DVD som en snäll kollega (tack, Jani!) hade lånat mig – en fantastisk dokumentär om Philippe Petit, lindansaren som vandrade mellan de båda tornen i pre-9/11-World Trade Center.

Oj! Det var som att träffa en annan Cyrano! Petit är en fantast, en artist, en märklig personlighet som säkert av en eller annan psykolog kunde diagnosticeras som ADHD-patient eller något dylikt. Full av energi, av drömmar,  av fantasier som han omsätter i praktiken. Med ett intensivt och klart öga för skönheten i  drömmar och ”onyttiga” men storslagna projekt som att gå på lina halvvägs mellan himmel och jord. I slutet av dokumentären håller den intervjuade Petit ett kort brandtal – om att våga drömma,  om att vägra konformera sig och bara göra det som är nyttigt och förnuftigt, om att leva poesi.

Samma sak, emellanåt med samma ord, sade Cyrano i pjäsen och också i viss mån verklighetens Cyrano. Samma andas barn, som säger: fortsätt att drömma. Fortsätt att skratta och gråta och förundras.  Dream on. It’s worth it!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Cyrano_de_Bergerac

http://www.google.fi/search?q=philippe+petit&hl=sv&prmd=imvns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=jg1OT7GlNczT4QTmy-jNAg&sqi=2&ved=0CFAQsAQ&biw=1280&bih=673

Sic transit....

Inte visste jag att han var en av de absolut mest inflytelsrika författarna under de första decennierna av 1900-talet. Visst kände jag ju till att en del av hans romaner var sin tids science fiction som på ett märkligt sätt förebådade vad som komma skulle, t.ex.inom krigsteknologin. Men inte så mycket mer - förrän jag läste David Lodges biografiska roman A Man of Parts. En underhållande och välskriven bok, som man kan vänta sig av Lodge (mmm, vilket lättflytande och vackert språk, att läsa hans texter är som att äta mjuk, men smakrik glass), som ger en fascinerande bild av H G Wells.

Wells skrev alltså en respektingivande mängd romaner; de flesta publicerades först som följetonger i olika tidningar, som seden var ännu på den tiden. De mest spektakulära är hans framtidsvisionära romaner, mest berömd av dem War of the Worlds. Men (och det hade jag ingen aaaning om) han var en ivrig och stridbar medlem av Fabian society och ville förändra det engelska samhället till större ekonomisk och social rättvisa. Och när det gällde det sexuella var han radikal, så till den grad att han emellanåt blev utfrusen ur de litterära och konstnärliga kretsarna. Han predikade kvinnans rättigheter och fri kärlek och levde som han lärde. Inte så populärt före första världskriget, nej.

Intressant, som sagt. Också på det sättet att det igen gav anledning till funderingar kring vad som blir kvar, vad som framtiden kommer att sätta värde på. Jag studerade litteratur, med särskid inriktning på anglosaxisk, vid ÅA. Inte en enda av H G Wells romaner fanns på våra läslistor - detta på sin tid så oerhört framgångsrika författarskap nämndes knappt med ett ord. Visst läses han ännu av speciellt science fiction-vänner, men ändå. Sic transit gloria mundi..Hans samtida Henry James, som aldrig nådde popularitet i större läsekretsar, har av eftervärlden upphöjts till en av De Stora i litteraturen.

Hur månne det går med dagens jättar? Om vi tänker i finlandssvenska banor - kommer Kjell Westö, Ulla-Lena Lundberg, Lars Sund att betraktas som klassiker som läses av generation efter generation`? Eller kommer det att vara någon helt annan som talar till kommande tiders läsare och fascinerar litteraturvetare på 2060-taket? Vem vet?

http://www.guardian.co.uk/books/2011/apr/10/man-parts-david-lodge-review

16 älgar i badkaret!!

Tänk er 35 ivriga unga folkmusiker på en scen – trakterande fiol, basfiol, harmonium, flöjt, kantele, dragspel, vevlira, nyckelharpa och alla tänkbara (och mindre tänkbara) instrument. Tack vare en vän som är folkmusiker fick jag reda på att denna ensemble, Siba Folk Big Band, existerade. Nu har jag hört (och sett!) dem, och det var en häftig upplevelse.

Inom folkmusiken är det ju inte vanligt med såhär stora besättningar. En och annan purist snörper säkert på näsan. Men jag som är amatör behöver ju inte bry mig om det, utan bara ta emot. Och njuta! För det fick jag minsann göra. Det svängde som bara den! Tänk att då jag var tonåring var folkmusik det mossigaste som fanns och ingen som ville framstå som cool gav ett vitten för ”knätofs-tjafset”. Tiderna förändras.

Förutom instrumentalister var det också sex sångare med i bandet och de fick sjunga allt från ljuva vemodssånger till häftiga kulningar. Det ryms mycket inom den finska folkmusiken, från karelska gråtkväden till finsk-amerikanska emigrantsånger. Värmde en gammal radikals hjärta att höra en sång som fördömde ”riistokapitalismi” (från 1910-talet)...

Kommer de till en plats Nära Dig, hör dem!!

http://www.globalmusic.fi/index.php?page=siba-folk-big-band&hl=fi_FI

A succer for soccer...

Igår var jag gladare än vanligt över att jag i denna mogna ålder har upptäckt fotbollen! Napoli spelade mot Chelsea och det var en fest! Chelsea BORDE ha vunnit; gamla traditioner, stora stjärnor som Didier Drogba, massor med inösta pengar i laget. Napoli borde rimligtvis ha förlorat. Men si nej! För att använda en riktigt sliten kliché: de italienska gioccatori spelade med stooort hjärta.

Och jag är, som sagt, glad över att ha hittat ännu en sak här i världen att fascineras av.  Mitt tillvänjande till fotbollen gick ganska snabbt när jag väl en gång satte mig ner med en kär, fotbollälskande människa och fick reglerna förklarade för mig. Så nu kan jag uppskatta när t.ex. gårkvällens häftiga anfallspar, Lavezzi och Cavani, spurtade mot mål, snabba, påpassliga, jättebra på att hålla boll. Och vilket härligt passningsspel. Wow!

Chelseas spelare tycktes mig litet som legionärer, ärrade veteraner som gör sitt jobb kompetent, men utan större inlevelse. Neapolitanarna hade jätteroligt på plan och var sugna på att vinna. Och det gjorde de, utan en enda internationell storstjärna i sina led. Roligt, roligt tycker då jag som smittats av engelsmännens ”sympathy for the underdog”...

http://www.svenskafans.com/italien/Napoli-Chelsea-3-1-anfallarna-leverade-435463.aspx?tnl336Click=start&tnl336Tab=ArtPop