Nu har då beslutet fattats; inget Guggenheim-museum till Helsingfors. Jag, som inte har trott på projektet, är ju förstås glad. Andra är besvikna - rentav så besvikna att de anklagar dem som motsatte sig byggandet av museet för att vara gammalmodiga, trångsynta och i alltför hög grad påverkade av 70-talets negativa inställning till den amerikanska kulturhegemonin.
Det har fått mig att fundera en del på varför många, i likhet med mig, är så negativt inställda. Helt klart är förstås att det finns goda sakskäl till att vara skeptisk; eftersom jag arbetar på Saktudden vet jag att det ur logistisk synpunkt är helt orealistiskt att planera ett (förhoppningsvis) välbesökt museum här. Redan nu kan den smala bron över till Salutorgssidan vara en veritabel flaskhals. Plus att det är svårt att tänka sig en byggnad som skulle göra stadspanoramat nere vid Salutorget rättvisa. Alldeles tillräckligt plågsamt är det redan att titta på den vita Aalto-lådan som är så malplacerad en byggnad kan bli.
Och sedan förstås det ekonomiska - varför förbinda staden till att betala en hel massa pengar för att bygga ett nytt konstmuseum i en stad där det faktiskt finns en hel del sedan tidigare! Skulle det faktiskt lyckas att få privat finansiering för projektet så varsågod för min del, bara det inte sker på Skatudden. Men är ett "franchise-museum" verkligen det som vi helsingforsare mest behöver just nu? När det finns så väldigt mycket annat som ropar efter resurser? Det tycker inte jag. Och inte tror jag att det skulle bli några strida strömmar av turister hit tack vare ett Guggenheim-museum, sådana finns ju på annat håll.
Men sedan finns en ytterligare aspekt som jag tror att spelar in, åtminstone vet jag att det stämmer in på mig. Guggenheim skulle med största antagligen kosta oss för mycket, men ändå ganska litet jämfört t.ex. med de summor som nu går åt för att reda upp följderna av metro-eländet, där det tydligen funnits massiv inkompetens både bland beslutsfattare och verkställande. Men sådant är väldigt svårt att greppa och svårt för en oinitierad att protestera mot. Vem skall man vända sig till och hur?
Samma sak gäller för många andra projekt (skolfusionerna i Hfors som strålande exempel) och institutioner som sköts illa. Men ofta känner åtminstone jag mig fullständigt maktlös. Med Guggenheim-projektet hade jag för en gångs skull en känsla av att det KAN vara möjligt att protestera; det var relativt lätt att urskilja vad som lät vettigt och vad som lät mindre intelligent eller renatv dubiöst. Och det var, tack vare bland annat sociala medier, lätt att säga ifrån.
Kultur och konst kan "användas" på många sätt. I bästa fall kan musik, bildkonst, teater osv ge oss vanliga dödliga stora upplevelser som inverkar på vårt sätt att se världen och hjälper oss att förstå oss själva och varandra bättre. I sämsta fall används konst som ett sätt att skryta med sig själv, den egna gruppen eller det egna samhället, inte alls ovanligt. Mycket gott har kommit av också den senare formen, tänk bara på all underbar italiensk renässanskonst, beställd av maktlystna mecenater. Men skrytandet skall ske på den skrytandes egen bekostnad. Anser jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar