Från avantgarde till kliché

När Joseph Conrad år 1907 publicerade sin The Secret Agent blev hans berättargrepp mycket uppmärksammat. Då var det nytt att i en roman blanda om olika tidsplan och olika berättarperspektiv. Conrad har fått mängder av efterföljare, ja det som var nytt och fräscht 1907 är nu en alldeles vanlig och ofta använd teknik.

Den används med varierande framgång, tycker jag. Särskilt i deckarlitteraturen är det tacksamt att hoppa fram och tillbaka i tiden för att uppnå ökad spänning – och vilken deckarfantast har nu inte (för) ofta stött på gärningsmannens/kvinnans tankar eller dagboksanteckningar insprängda mellan bokens kapitel. Ibland till stor effekt, men ibland tycker jag att det blir ett ganska billigt sätt att konstruera historien.

Nyligen läste jag två böcker med just livligt växlande mellan tidsplan och perspektiv. En av dem tyckte jag mycket om , berättargreppet gav verkligen laddning åt en kanske inte så märkvärdig, men fängslande berättelse om den danska kvinna Luccas liv (av Jens Christian Gröndahl, ny och trevlig bekantskap). Strax därpå läste jag Håkan Nessers Himmel över London och blev besviken. Nesser-fan som jag är grep jag mig boken an med iver, men lämnade den med en känsla av att på något sätt ha blivit lurad.

Som sagt längtar jag ibland efter romaner där författaren rakt upp och ner berättar en bra historia – och visst finns det ju sådana! Å andra sidan är det nog så roligt när en författare lyckas med konststycket att verkligen variera berättarröst och tid. Perfekta exemplet: Louis de Bernières Birds without Wings. Läs! Särskilt som den berättar om viktiga skeenden som är mycket litet kända,  turbulensen i Anatolien under och efter första världskriget.

http://www.nesser.se/

http://www.wwd.se/Forfattare/Forfattarpresentationssida/?personId=16555

http://en.wikipedia.org/wiki/Louis_de_Berni%C3%A8res

Alltid på en söndag!

Känner du Vassilis Bolonassos? Eller jag borde kanske fråga om du har hört honom. Tidigare kunde jag bara lyssna på hans program i Sveriges radios P2 under besök i Sverige eller Österbotten. Men nu, tack vare nätet och SRs motsvarighet till Arenan kan jag, om jag så vill, lyssna vilken dag jag som helst, var som helst. Till programmet Alltid på en söndag.

Den lärde och trevlige musikologen Bolonassos får faktiskt tala om och spela musik från Haydn och bakåt i två hela förmiddagstimmar - otroligt och underbart i dessa av suttifieringen förbannade tider. Bolonassos inleder alltid med att önska mig (och alla andra lyssnare förstås) varmt välkommen till programmet, och avslutar med att tacka för uppmärksamheten och berätta om den avslutande Bach-kantaten. För med Bach avslutas det Alltid på en söndag.

Däremellan presenterar Bolonassos på felfri och vacker svenska, men med angenäm grekisk accent, musik från 1000-talet till tidigt 1700-tal. För ett tag sedan spelade han för oss, sina "hedersgäster" ny och alldeles fascinerande musik - ambrosianska hymner från 1000-talet, där östkyrkans grekiska melismer samsas med västkyrkans gregorianik på latin. Det blev härliga kontraster och de två traditionernas särart och speciella skönhet blev väldigt tydliga när de såhär turades om. Så synd att någon katolsk kyrkobyråkrat på 1100-talet tyckte att man minsann inte kunde sjunga den ogudaktiga grekisk-ortodoxa kyrkans troparier jämsides med den enda sanna katolska kyrkans antifoner! Tänk om de båda kyrkornas traditioner hade fått berika varandra ännu mer - hur skulle då månne vår västerländska musik låta?

Det hör tll det ovetbara. Men tack vare Bolonassos har jag och många andra fått en inblick i något alldeles annorlunda. Jag får bara innerlgt hoppas att ingen tråkig byråkrat på SR får för sig att det minsann inte går att ha såhär långa program om något så underligt som "klassisk musik".. För säkerhets skull har jag gått med i Vassilis fb-grupp!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2522&artikel=5037123

Rom!! Underbara kyrkor del 2

Det är uppfriskande och intressant att läsa gamla teologer, alltså riktigt gamla. De tidigaste kyrkofäderna och teologerna som närmade sig evangelierna med sin grekiska bildning som bas och helt utan alla de senare uttolkningar, omtolkningar och intolkningar som vi senare tiders barn har begåvats och betungats med.

Uppfriskande och annorlunda är det också att gå in i kyrkor som har kvar sina utsmyckningar från de tidigaste kristna tiderna. Under mitt senaste besök i Rom åkte vi genom vårvarma gator förbi Stazione Termini längs Via Nomentana till de båda kyrkorna som står precis bredvid varandra, S Agnese fuori le Mura och S Costanza (byggd i början av 300-talet).

I S Agnese pågick en mässa, så vi styrde stegen till S Costanza, som man kan turista i en söndag, eftersom den inte är i regelbundet bruk. Kyrkan är alldeles rund och arkitektoniskt är den helt och hållet romersk, i betydelsen antikt romersk. Från början var den ett mausoleum, alltså ett gravmonument. Inuti är den en källa till förundran; en rad dubbla korintiska pelare cirklar altaret på mitten och  korgångarnas tak är helt täckta av mosaiker. De avbildar blommor, blad och vindruvsklasar, fiskar och fåglar och på några ställen vardagliga människor i vardagliga sysslor; med oxvagnar som forslar druvor till stora kar där glada människor trampar dem till vin. Allt annat än andaktsfullt, men glatt och livsbejakande. Och väldigt vackert!

Två halvkupoler finns uppe i taket; där är mosaikerna mera vad man kunde vänta sig i en kyrka; den uppståndne Kristus visar sig i makt och härlighet, ger Petrus både nyckeln till himmelriket och lagen, representerad av en bokrulle.

Inte ett enda kors någonstans! Vilket förstås gör att jag känner mig litet vilsen samtidigt som jag njuter av mosaikernas stora skönhet. Och påminns så starkt om Ignatios av Antiokia, Ireneus av Lyon och Clemens av Alexandria. Samma blandning av gammalt grekiskt-romerskt och nytt, spirande kristet. Och jag kan inte låta bli att undra om det var enklare, eller ännu svårare, att vara en tänkande kristen då??

Att försöka förstå varandra

Hur i all världen skall vi kunna förstå varandra, vi människor? Alltsomoftast tänker jag just det; tycker att vi tänker och resonerar på så oerhört många olika sätt i olika länder och kulturer och religioner. Ibland blir jag lätt förvivlad.

Och så blir jag då glad varje gång jag märker att någon gör ärliga försök att bidra till en förståelse. Nu senast då jag läste en bok av engelske författaren Michael Arditti, The Enemy of the Good. I den beskrivs en räcka händelser (medges att en del av dem känns aningen konstruerade) ur fem mycket olika personers synvinklar. Där är den åldrande biskopen som för länge sedan tappat sin tro på Gud, men däremot tror på kyrkan. Hans son, den varmt kristna homosexuelle bildkonstnären, och hans hustru, judinna och koncentrationslägeröverlevande och övertygad ateist. Och dottern som börjar undersöka sina rötter på mödernet och till slut finner sin tro och livsstil inom den strängt ortodoxa chassidiska judendomen.

Ja, som sagt, litet väl mycket för en familj, kanske. Men om man ursäktar det så bjuder boken på något så ovanligt som ett försök att utan att döma förstå personernas bevekelsegrunder och övertygelser. Ingen har "rätt", ingen har "fel" - Arditti anstränger sig för att låta de olika personligheterna komma till tals, utan att utmåla någon som mera sympatisk, klok eller, för den delen,  naiv än den andra. Han tar alla sina personer på allvar.

Och det känns gott! Ingen varken demonisering eller infantilisering av någon. Också mindre goda handlingar blir, om inte förlåtliga, så förståeliga. Och även om jag inte alls håller med om maximen "att förstå allt är att förlåta allt", så är ändå viljan till förståelse det viktigaste om vi skall kunna leva i fred med varandra, privatpersoner, religiösa grupper och nationer.