Hur i all världen skall vi kunna förstå varandra, vi människor? Alltsomoftast tänker jag just det; tycker att vi tänker och resonerar på så oerhört många olika sätt i olika länder och kulturer och religioner. Ibland blir jag lätt förvivlad.
Och så blir jag då glad varje gång jag märker att någon gör ärliga försök att bidra till en förståelse. Nu senast då jag läste en bok av engelske författaren Michael Arditti, The Enemy of the Good. I den beskrivs en räcka händelser (medges att en del av dem känns aningen konstruerade) ur fem mycket olika personers synvinklar. Där är den åldrande biskopen som för länge sedan tappat sin tro på Gud, men däremot tror på kyrkan. Hans son, den varmt kristna homosexuelle bildkonstnären, och hans hustru, judinna och koncentrationslägeröverlevande och övertygad ateist. Och dottern som börjar undersöka sina rötter på mödernet och till slut finner sin tro och livsstil inom den strängt ortodoxa chassidiska judendomen.
Ja, som sagt, litet väl mycket för en familj, kanske. Men om man ursäktar det så bjuder boken på något så ovanligt som ett försök att utan att döma förstå personernas bevekelsegrunder och övertygelser. Ingen har "rätt", ingen har "fel" - Arditti anstränger sig för att låta de olika personligheterna komma till tals, utan att utmåla någon som mera sympatisk, klok eller, för den delen, naiv än den andra. Han tar alla sina personer på allvar.
Och det känns gott! Ingen varken demonisering eller infantilisering av någon. Också mindre goda handlingar blir, om inte förlåtliga, så förståeliga. Och även om jag inte alls håller med om maximen "att förstå allt är att förlåta allt", så är ändå viljan till förståelse det viktigaste om vi skall kunna leva i fred med varandra, privatpersoner, religiösa grupper och nationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar