Uppfriskande och annorlunda är det också att gå in i kyrkor som har kvar sina utsmyckningar från de tidigaste kristna tiderna. Under mitt senaste besök i Rom åkte vi genom vårvarma gator förbi Stazione Termini längs Via Nomentana till de båda kyrkorna som står precis bredvid varandra, S Agnese fuori le Mura och S Costanza (byggd i början av 300-talet).
I S Agnese pågick en mässa, så vi styrde stegen till S Costanza, som man kan turista i en söndag, eftersom den inte är i regelbundet bruk. Kyrkan är alldeles rund och arkitektoniskt är den helt och hållet romersk, i betydelsen antikt romersk. Från början var den ett mausoleum, alltså ett gravmonument. Inuti är den en källa till förundran; en rad dubbla korintiska pelare cirklar altaret på mitten och korgångarnas tak är helt täckta av mosaiker. De avbildar blommor, blad och vindruvsklasar, fiskar och fåglar och på några ställen vardagliga människor i vardagliga sysslor; med oxvagnar som forslar druvor till stora kar där glada människor trampar dem till vin. Allt annat än andaktsfullt, men glatt och livsbejakande. Och väldigt vackert!
Två halvkupoler finns uppe i taket; där är mosaikerna mera vad man kunde vänta sig i en kyrka; den uppståndne Kristus visar sig i makt och härlighet, ger Petrus både nyckeln till himmelriket och lagen, representerad av en bokrulle.
Inte ett enda kors någonstans! Vilket förstås gör att jag känner mig litet vilsen samtidigt som jag njuter av mosaikernas stora skönhet. Och påminns så starkt om Ignatios av Antiokia, Ireneus av Lyon och Clemens av Alexandria. Samma blandning av gammalt grekiskt-romerskt och nytt, spirande kristet. Och jag kan inte låta bli att undra om det var enklare, eller ännu svårare, att vara en tänkande kristen då??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar