När Joseph Conrad år 1907 publicerade sin The Secret Agent
blev hans berättargrepp mycket uppmärksammat. Då var det nytt att i en roman
blanda om olika tidsplan och olika berättarperspektiv. Conrad har fått mängder
av efterföljare, ja det som var nytt och fräscht 1907 är nu en alldeles vanlig
och ofta använd teknik.
Den används med varierande framgång, tycker jag. Särskilt i
deckarlitteraturen är det tacksamt att hoppa fram och tillbaka i tiden för att
uppnå ökad spänning – och vilken deckarfantast har nu inte (för) ofta stött på
gärningsmannens/kvinnans tankar eller dagboksanteckningar insprängda mellan
bokens kapitel. Ibland till stor effekt, men ibland tycker jag att det blir ett
ganska billigt sätt att konstruera historien.
Nyligen läste jag två böcker med just livligt växlande
mellan tidsplan och perspektiv. En av dem tyckte jag mycket om ,
berättargreppet gav verkligen laddning åt en kanske inte så märkvärdig, men
fängslande berättelse om den danska kvinna Luccas liv (av Jens Christian
Gröndahl, ny och trevlig bekantskap). Strax därpå läste jag Håkan Nessers Himmel
över London och blev besviken. Nesser-fan som jag är grep jag mig boken an med
iver, men lämnade den med en känsla av att på något sätt ha blivit lurad.
Som sagt längtar jag ibland efter romaner där författaren
rakt upp och ner berättar en bra historia – och visst finns det ju sådana! Å
andra sidan är det nog så roligt när en författare lyckas med konststycket att
verkligen variera berättarröst och tid. Perfekta exemplet: Louis de Bernières
Birds without Wings. Läs! Särskilt som den berättar om viktiga skeenden som är
mycket litet kända, turbulensen i Anatolien
under och efter första världskriget.
http://www.nesser.se/http://www.wwd.se/Forfattare/Forfattarpresentationssida/?personId=16555
http://en.wikipedia.org/wiki/Louis_de_Berni%C3%A8res
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar