Att förstå Natasja

Att förstå Natasja

Vissa böcker läser jag om och om igen, med fem – tio års mellanrum. Varje gång jag läser speglas det lästa i min egen sakta ökande livserfarenhet och så hittar jag ständigt nya funderingar och synvinklar i dem. Det säger sig självt att det inte är så många verk som tål sådan behandling. Ett av dem är Tolstojs Krig och fred.

Min pappa älskade den boken och sade en gång, när jag var i sextonårsåldern att man nog måste vara vuxen för att kunna uppskatta den. Något mera utmanande kunde han inte ha sagt- jag började omedlbart läsa den – och så tonåring jag var fastnade jag direkt; jag läste dag och natt, på rasterna i skolan, på bussen till landet, medan jag borstade tänderna, oavbrutet.

Sedan har jag då läst om de tre tjocka böckerna gång på gång; varje gång med litet olika tankar. Då, som sextonåring, fascinerades jag mest av kärlekssagan mellan Natasja och furst Andrej och var djupt förälskad i fursten. När jag läste den sisådär sju år senare studerade jag historia och var mest fascinerad av skildringarna av militären och kriget, även om jag fortfarande blev djupt gripen och sörjde stort när Andrej tappade all livslust och dog. Pierre var då ett uselt substitut för stackars Natasja, tyckte jag.

En senare läsning satte det sociala och politiska spelet i centrum och nu senast, i vintras, blev jag mest fascinerad av det ryska. Jag vet föga om hur det ryska livet gestaltar sig och hur det ryska temperamentet uttrycker sig – allt jag vet kommer av böcker. Men när jag denna gång läste om Pierre (som blir mer sympatisk ju äldre jag blir) och alla andra slog det mig att detta verkade så oerhört ryskt - som jag tänker mig det -  så känslostarkt, så intensivt, så fullt av mörkaste grubblerier och överdådigaste munterhet.

Ibland serverar livet en intressanta kopplingar. Just som jag hade läst färdigt råkade jag gå förbi ett antikvariet som för det facila priset av 3 euro sålde en bok av Orlando Figes, med titen Natasja´s Dance. Jag gissade att det var ”min” Natasja det var frågan om och hade rätt. Mycket fascinerad läste jag en lärd och välskriven skildring av hur den ryska kulturen har utvecklat sig – om det ”europeiska” St Petersburg och det ”gammalryska” Moskva, om 1700-talsaristokrater som bara talade franska och 1800-tals magnater som fyllde sina hus med folkliga handarbeten och möbler.

Det var hur intressant som helst och svarade på många frågor om varför det ryska känns, skrivs och låter som det gör. Nästa gång jag läser Krig och fred skall jag minnas vad jag läste i Figes bok. Men å andra sidan är det antagligen något alldeles annat som fångar min uppmärksamhet då. Skall bli intressant att se vad...