Hälsosam omruskning

Första semesterboken var i år del ett av den av Jan Guillous planerade, ”romanen om 1900-talet” som det litet storvulet heter i baksidestexten. Brobyggarna heter den första, tjocka, och synnerligen fängslande första boken. Guillou kan,som känt, berätta en historia och här är en mustig och fängslande en.

Eller egentligen flera eftersom det handlar om en brödraskara på tre, tekniskt ovanligt begåvade, norska pojkar som på vindlande vägar hamnar i olika delar av världen – en bygger järnväg över Hardangervidda, en gör samma sak i Tyska östafrika och en försvinner mot tills vidare okända öden med sin partner, en engelsk lord (total chock för bröderna förstås, under tidigt 1900-tal).

Läsningen gav mig många nya insikter och påminde mig än en gång om hur mycken mänsklig möda, både fysisk och intellektuell,som ligger bakom så mycket av det vi tar för givet. Vilka oerhörda företag järnvägsbyggena var, till exempel. Hur många människor som har fått sätta liv och hälsa till för att andra skall ta sig snabbt och bekvämt från plats till plats – men under så olika förhållanden. I den obarmhärtiga fjällvärlden i Norge byggdes den så kallade Bergen-banan av norrmän och svenskar, under svåra förhållanden, men med hyggliga löner och respekt för människoliv.

Inte så i USA, den stora frihetens land, där den transkontinentala järnvägen byggdes av kinesiska immigranter. De betalades usla löner och tvingades använda det billigare,men så mycket farligare nitroglycerinet, medan både norrmännen och tyskarna kostade på sig den dyrare och tryggare dynamiten.

Mörka punkter i USAs historia finns det ju många av; det som är mera överraskande är de ljusa punkterna i Tysklands. Historien skrivs ju av vinnarna och vi har haft för vana att skylla allt ont som hände under första hälften av 1900-talet på tyskarna. När det gäller ansvaret för första världskriget är dethär en sanning med betydlig modifikation – krigsiver och chauvinism fanns det nog i lika hög grad i Storbrittannien och Frankrike under seklets första decennier. Efter andra världskrigets tyska vanvett har det varit svårt att se riktigt klart på det tyska.

Därför är det hälsosamt omskakande att läsa Jan Guillous bok, där persektivet inte är det vanliga. En av bröderna bygger alltså järnväg i en av de få tyska kolonierna i Afrika. Han förundras storligen över hur illa engelsmännen behandlar de av dem underkuvade folken både i de afrikanska kolonierna och i Indien. För att nu inte tala om belgarna och särskilt kung Leopold som orsakade sex miljoner (sic!!) kongolesers död under sin tid som oinskränkt härskare över det som då kallades belgiska Kongo.Om den monstruösa perioden talas det sällan, eftersom Belgien hörde till Nazitysklands offer och alltså sedan till de segrande.

Om man får tro Guillou var tyskarna betydligt bättre, mänskligare och mindre rasistiska som kolonialherrar än de andra europeiska staterna. Och trettio år senare började tyska skurkpolitiker systematisk utrota en ras.... Svårt att förstå, men det visar ju bara att verkligheten sällan är enkel eller förutsägbar.

Nyttigt att tänka på ger alltså Guillous bok. Också en påminnelse om hur otroligt mycket som har hänt under drygt hundra år – en teknologisk utveckling som en och annan kunde drömma, men få ens ha den minsta uppfattning, om vid förra sekelskiftet. Då många faktiskt optimistiskt tänkte sig att mänskligheten tack vare alla naturvetenskapliga framsteg snart skulle ha avskaffat kriget...

Jag väntar med spänning på del två!