En Pukki gör ingen sommar

Det är ganska skönt att jag inte är sådär patriotiskt engagerad i idrott – alltså att min jämvikt alls inte står och faller med hur det råkar gå för det egna landets eller den egna stadens idrottare.  Jag tycker bara att det är roligt att, som i fotboll och ishockey, se bra matcher och skickliga spelare.

Ja, såhär har jag tänkt, men måste då och då medge att den gamla synden knutpatriotism i alla fall gör sig gällande. Som härom kvällen när Finland nesligt förlorade 3-1 i fotbollslandskamp mot Österrike. På något sätt sved det nog i alla fall när Österrike vann, trots att det var välförtjänt. Inte kunde jag så mycket glädja mig åt deras skicklighet, suck. Det tycks nu bara vara så att vi inte har tillräckligt riktigt bra spelare att sätta ut på plan – är det då så pga. att ishockeyn i Finland har en sådan särställning? Att vi, som ett litet folk, inte har tillräckligt superbegåvningar för flera grenar?

Roman Eremenko finns förstås och Teemu Pukki. Honom är det roligt att följa med; alltid när det händer något överraskande på plan, när det finländska laget plötsligt glimtar till, så är Pukki med. Litet av ”golden boy” är han – med sina långa ljusa lockar som glatt flyger kring hans huvud när han med väldig fart far omkring på plan. Och han ser ut att njuta av alltihopa; att springa, att sparka, att följa med vad som händer på planen och hela tiden försöka vara ett steg före. Han LER ofta på plan – inte särskilt vanligt för fotbollsspelare har jag märkt!

Inte för ishockeyspelare heller. Det hör liksom till att man skall se arg och litet hotfull, eller åtminstone stenhårt allvarlig ut.  Min gamla fördom att fotboll är en gentlemannasport, medan ishockey är mera primitiv kamp, tycker jag att jag får belägg för hela tiden, fast jag också gillar ishockey.  Har det eventuellt att göra med att hockeyspelarna är  inpackade i en massa skydd och hjälmar som gör att de blir en smått anonym grupp kämpar medan fotbollslirarna bara har sina pojkaktiga shorts och tröjor?

Men på tal om gentlemän - från början var fotbollen i England faktiskt arbetarklassens sport, medan man i de högra samhällsklasserna spelade cricket. Men gentlemannaskapet är ju inte en fråga om klass. Och vill man vara gentleman skall man också kunna uppskatta motspelaren och glädjas åt hans skicklighet. Det måste jag nog bli bättre på..

http://www.expressen.se/sport/fotboll/landslaget/teemu-pukki-jag-ar-snabbare-an-zlatan/